Det är söndagsmorgon och jag grubblar över något jag gjorde i veckan, en händelse som för mig var nästan lika stötande som första gången jag medvetet dödade ett vilt djur, eller mer exakt en duva. Jag kommer nog aldrig glömma hur den föll, dunsande mot grenen av det stora päronträdet, hur den låg på gräset, nacken blodig och bruten, näbben öppen och vingarna flaxande som i ett epileptiskt anfall. Och sedan i stillheten, det öppna ögat, en svart glaspärla som stirrade uppåt mot mig. Speglat i det döda fågelögat var en rädd tonårspojke, med sin farfars luftgevär i handen. Det var jag, en morgon i maj, Shropshire, England, 1973. Jag minns att geväret var en BSA 0.22 med teleskopsikte.

I tisdags råkade jag bestiga en liknande tröskel av förstörelse. Den här gången var det inget djur jag hade slaktat utan några gamla, sovande maskiner: en teveapparat, ett par högtalare, ett stereokassettdäck och en scanner. Alla var i bra skick och helt användbara men jag slängde dem i en container för elektronikskrot på närmaste återvinningscentral (ÅVC). Att förstöra fungerande och användbara maskiner är egentligen emot mina principer. Att medvetet ta sönder och kassera en sak som människor har konstruerat och skapat med sina händer är som att förstöra liv, eller åtminstone en del av livet. Men ibland blir man tvungen att döda och förstöra. Man har inte så mycket att välja på. För dessa maskiner hade jag ingen användning längre. Inte heller kunde jag hitta någon annan som vill ha dem. Jag hade annonserat på ”blocket” och kollat hos Myrorna men det gick inte ens att ge bort sakerna. Jag är säker på att det någonstans i världen finns någon som glatt skulle ta emot dem och använda dem i åratal. Men trots dagens avancerade datorbaserade logistik och kommunikationer var det helt omöjligt för dessa varor att nå dem. Här i världens modernaste land fanns definitivt inga hem för dessa fyra maskiner. Var och en hade blivit obselet och lokalt värdelös, en belastning.

En närmare inspektion av varorna ifråga.

• TV, Telefunken, tillverkad i DDR ca 1985 ”jag minns att mormor en gång hade en sådan”
  - ersatt av en 32 tums LCD-TV med HDMI etc
• Stereohögtalare, Phillips, ca 1990, medelmåttig kvalitet, ärvdes 2007
  - aldrig använda
• Kassettdäck, ca 1985, AKAI, silver, med analog VU meter och intag för mikrofon
  - knappt använt sedan 2001, ersatt av digital inspelningsutrustning
• Flatbed Scanner, Mikrotec E6, SCSI
  - ersatt av en mycket mindre USB-baserad modell, SCSI stöds inte av nya datorer

Genom att bli av med dessa maskiner vann jag en dryg kubikmeter utrymme i förrådet, där jag vill ställa några arkivskåp och bokhyllor. Det jag har gjort med de gamla grejerna är ju helt okej. Jag kan ursäkta mig och deras eventuella användare med att jag hade inget val. Hade jag sett en separat container för fungerande, levande, elektronik då hade jag försiktigt ställt in grejerna där. Men här finns inget sätt att skänka bort gamla maskiner till människor som skulle kunna använda dem. Det verkar finnas ytterst få aktörer som sysslar med återanvänding av produkter överhuvudtaget. Kanske är det numera bara återvinning av materiel som kan drivas lönsamt.

Jag vet inte vad som händer med elektronikskrot i Sverige. Förmodligen säljs avfallet vidare och slutligen fraktas det till något fattigt land där människor arbeta för hand, t ex med att smälta ner kretskort för att utvinna koppar och bly. Kanhända att några av dessa grejor överlever resan och någon därborta lyckas hitta sakerna som ännu går att använda. Jag läste att Greenpeace hade monterat en GPS tracker i en gammal TV och bevakat dess färd, ända till en basar någonstans i Afrika. Sådant kan hända ibland.

Visst är det synd att vi inte har några kanaler för att skicka bort hela, fungerande varor. Men det är bara ett exempel på slöseri med användbara föremål. I stället för återanvändning hanteras sådant ‘avfall’ oftast genom grov återvinning av material. Att återanvända saker är givetvis mycket skonsammare mot miljön. Men tyvärr verkar ingen ens försöka konstruera produkter och tjänster enligt denna enkla principen. Regeln som gäller är snarare, ‘slit och släng’ och ‘allt ska bytas ut’, för det är så dagens ekonomiska maskineri rullar. Samtidigt är det precis sådant kortsiktigt tänkande som är största hotet mot livet på jorden. Global uppvärming är bara ett kännetecken på slösaktiga och icke hållbara samhällen. Andra är kemiska föroreningar, miljöförstörelse och utarmning av materiella resurser. Kunde industriell utveckling inriktas mot tillverkning av mer bestående varor, t ex elektronik som går att meka med och fixa, då skulle kanske världens resurser räcka till. Men det skulle kräva en stor ändring i människans uppfattning om vad det innebär att köpa, äga och slänga sina prylar.

En sak jag läste nyligen gav mig en smula hopp att kanske några av nutidens konstruktörer och tillverkare går mot mer hållbara tider. Det var hos ett välkänt möbelhus i Barkaby, bland skyltningen för deras sortiment av formgivaren Anika Reuterswärd. Dessa varor annonserades stolt som ”Möbler att äga, älska och ärva” Bra gjort, säger jag. Det köper vi. Låt bara samma motiv tillämpas av alla industrier och vi kan komma en bra bit på väg mot ett hållbart samhälle. Låt oss bygga saker som håller, maskiner som går att reparera, varor man kan vara stolt att äga länge, och som kan användas i generationer. Utövar man bara sådana principer och miljömässigt det borde ordna sig med det mesta. Teknik att äga, älska och ärva. Med sådant kan finnas en framtid för människan. Kanske.