Feb 21

Nu är det söndag igen och äntligen hinner jag skriva lite på den här bloggen. Vintervädret håller i sig och utsikten från mitt arbetsrum är ungefär som den var för en vecka sedan. Fast det snöar just nu, fina snöflingor drivande i stora virvlar mellan husen, glittrande i det skarpa solskenet. Jag minns en dag på jullovet när jag försökte fånga snöflingor på en liten glasskiva för att titta på dem med mitt mikroskop. En hel dag kämpade jag tills jag kom på att det enda sättet att klara av det var att ha mikroskopet utomhus och kyla ner hela apparaten till några minusgrader. När jag äntligen fick syn på några flingor i närbild var det nästan mörkt ute och jag behövde en ficklampa för att få tillräckligt med ljus. Men jag såg dem, alldeles själv, och de var precis som i böckerna, var och en olik men med alla variationer inom samma, sexfaldiga symmetriska form, som Davidsstjärnan.

Förra gången skrev jag om dagens namn, Valentin, och om en dikt från 1600-talet på samma tema, en bröllopsvisa av John Donne. Ämnesvalet var nog en smula oväntat för en blogg under rubriken ”scientific interpretations” men jag har en något bredare syn på naturvetenskap än vad som är vanligt nuförtiden. Namnsdagar, gammal folktro om fåglars parningstider och konsten att skriva i bundna versmått har alla plats inom vetenskapen.

När Donne skrev denna bröllopsvisan var människans världsbild säkerligen mycket annorlunda än idag. Ännu tolkades naturen som en skapelse av Gud, ett universum givet för människan att härska över, och vetenskapens domän omfattade mycket som vi nu skulle betrakta som religion och magi. Astrologi och astronomi var då inte som idag helt skilda discipliner. Astrologerna spelade en viktig roll i samhället, ungefär som nutidens experter i datorbaserad numerisk simulering. Människan har alltid haft ett behov av att förutse framtiden och nu som förr bemöts det av dem som sysslar med dolda beräkningar av ofattbar komplexitet. Astrologer på 1600-talet levererade kvantitativa förutsägelser om allt man ville veta, om vädret, skörden, positionen av fartyg, deras väntade hemkomsttid och lastens värde. De kunde även räkna fram avgörande bevis för åtalades skuld. Från nutidens perspektiv verkar det självklart att astrologernas metodik saknade grund i fysiska verkligheter och man får intrycket att deras verksamhet mest var bedrägeri. Men jag är säker att de flesta i branschen trodde helt på sina teorier och betraktade sina stora beräkningar med högsta allvar. Naturen var ännu besjälad och planeter och stjärnor uppfattades som levande och laddade med mystisk, symbolisk betydelse. Inom en sådan referensram var det säkert inte alls konstigt att ett visst förnamn skulle förknippas med ett datum, eller att precis vid den 14 februari skulle fåglarna söka och finna sina partner. Det förflutna befolkades inte av mindre vetande. Människan var minst lika tänkande som nu men hennes världsbild består av idéerna och fakta hon har till hands och kulturen hon är uppfostrad i.

Tidigt på 1600-talet var de rådande idéerna och teorierna romerska kyrkans dogma och antikens stora auktoriteter, som Aristoteles och Ptolemy. Men inom några decennier skulle världsbilden komma att göras om totalt. Snarare skulle den öppnas till en bild som var ständigt i förändring, ett gränsland som skulle utvecklas mot det okända. Samma år, 1613, när Donne skrev dikten ifråga, skrev en Galileo Galilei brev om hans iakttagelser av små, mörka fläckar på solen och för första gången lades fram sakliga bevis för att jorden, såsom alla andra planeter, kretsade runt solen. Mycket av beviset framlades samtidigt av en annan stor astronom, Johannes Kepler. Intressant nog var det att bara ett par år tidigare som Kepler hade vänt sin uppmärksamhet från de väldiga föremålen i himlen mot stjärnliknande föremål i mikrokosmos. Januari 1611 skriv han ett brev till en vän och bifogade en essä på latin Strena Seu de Nive Sexangula, ”en nyårsgåva av hexagonala snön”. Texten räknas nu till den första naturvetenskapliga skildringen av kristaller med insikt om deras uppbyggnad. Hans funderingar om varför kristallerna hade just sexfaldiga former var en föregångare till fasta tillståndets lära och på lite längre sikt till nutidens halvledarteknik, mikroelektronik och datorer. Men allt detta kom han på bara genom att titta på snöflingor som fastnade på hans kläder och att tänka sig fram.

Galileos brev användes trettio år senare som bevis i den slutgiltiga rättegången av romerska kyrkans inkvisition där han blev tvungen att förneka sitt tidigare vetenskapliga arbete och acceptera att det var den gamla, jordcentrerade modellen av universum som var korrekt. Att kyrkan skulle ta ställning i sådana vetenskapliga frågor verkar från nutidens synpunkt helt främmande. Men dess position hade försvagats under flera decennier av reformationens anfall. Bibeln hade publicerats på tyska och 1611 även på engelska under kungligt mandat och därmed var kyrkans monopol på skrifterna borta för alltid. Troligen var det inte så mycket detaljerna av hur universum fungerade som hotade kyrkan utan att någon skulle kunna komma åt kunskap om hur himmel och jord fungerade helt oberoende kyrkans lärdom och doktriner. Men en organisation vars makt bygger på godtyckliga hemligheter och kunskapsmonopol kan aldrig vara helt säker. Knappt tio år efter inkvisitionen mot Gallileo, på juldagen 1643 i en liten by i Linconshire, England föddes ett gossebarn som skulle förändra människans världsbild såsom ingen annan. Hans namn var Isaac Newton.

______________________________________________
Bilderna: Astronomisk ur från 1400-talet, Domkyrkan i Lund, 8 april 1999.
Religion and the Decline of Magic, Keith Thomas (Oxford, 1997)
The Timetables of Science, Alexander Helmans and Bryan Bunch (Simon & Schuster, 1988)
On the six cornered snowflake / Johannes Kepler / Galileo Galilei / Snöflingor bygger sin form på sex

Tagged with:
Feb 14

Söndag eftermiddag och jag är ensam hemma. Än finns det gott om snö och för de som kan konsten är det bra läge att åka skidor. Isen ligger tjock på sjöarna vilket ger säker färd i Vikingarännet idag. Men idag orkar jag knappast vara ute. Trött och förkyld sitter jag framför datorn, anstränger mig för att bryta tystnaden och hälla ut några livstecken för världen. Vid sådana tillfällen ser jag en liknelse mellan bloggen och fågelläten. Fången i det världsomspännande elektroniska nätet tar människan del av dess krafter och kvittrar. Hon kvittrar för att hävda sig, markera ett revir, eller för att locka till sig någon.

Ifall ni missat datum för det här inlägget har jag skrivit det på väggen, eller snarare på en glasskiva. Se bilden till höger. Enligt den svenska almanackan är det alla hjärtans dag, med namnsdag Valentin.

Här i Sverige finns en charmigt lågmäld tradition att vilka vänner som helst kan skicka en hälsning till varanndra. Jag minns ett tillfälle när jag fick sådana fina kort från två tjejkompisar i Sverige och samtidigt några störande påminnelser från andra jag hade träffat under året i England. Det var första gången jag lade märke till den nordiska tolkningen av en gammal katolsk högtid.

Idag var det slående tyst ute, förutom trafikbruset. För några dagar sedan var det soligt, töväder och man hörde talgoxar ekande mellan husen, som gungande grindar. De enda jag hörde idag var skator och kråkor. Vad gäller fåglarna finns inga tydliga vårtecken, inte här i alla fall.

Man hör jämt att världen blir varmare och våra vintrar mildare. Men det verkar inte stämma med en gammal text jag läste just idag. Med hänsyn till dagen och dess firande letade jag fram en mindre känd dikt av den store engelske poeten John Donne (1572-1631). Han är nog mest känd för en genial meditation som börjar ”Ingen människa är en ö …” och slutar ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Den texten är en favorit hos lärare och ungdomsledare och jag fick höra den minst två gånger per år under hela min uppväxt. Men det var först som student som jag blev nyfiken att läsa mer av Donne. Hade det funnits ett Nobelpris i litteratur på den tiden skulle John Donne säkert ha fått det. Han var en människa med stort intellekt, verksam som jurist, präst, teolog och även som parlamentsledamot. Men läser man bara dikterna är det tydligt att han också hade ett rikt privatliv med många och starkt varierande kärleksförbindelser. Vi talar här om en nationalskald och om lyrik från barocktiden, med stränga versmått och rim. Men jag tror ändå att Donnes dikter för det mesta är både lättare att förstå och mer underhållande än många av nutida dikter på engelska.

Till dagens dikt då. Anledningen till att jag tänkte på den just idag var förstås titeln och temat. Dikten är en ”epithalmion” en bröllopsvisa för ett par som gifte sig den 14 februari 1613. Paret ifråga var prinsessan Elisabeth Stuart och Fredrick Elector Palatine. Det kungliga bröllopet var en stor händelse med mycket pampig ceremoni och hade tydligen arrangerats med ett politiskt syfte. Men enligt allt tillgänglit bevis råkade de tycka mycket om varandra och det blev ett lyckligt äktenskap.

När jag först läste dikten hade jag ingen aning om dess historiska bakgrund. Jag är inte särkilt välläst i historia och på åttiotalet var sådan information inte alls lika lätt till hands som den är nu. För mig var det textens musikalitet och rika bildspråk som var mest tilltalande. Men samtidigt finns även ett flertal djärva humoristiska inslag. Poeten hade säkert kul när han smidde dessa fina versrader. När texten lästes upp var det säkert mången hovlig dam som rodnande och fnissande bakom sin solfjäder.

Poeten tilltalar inte brudparet direkt. Diktens du är biskop Valentine, en av flera kristna martyrer med samma namn som förknippas med dagen. Dikten består av nio rimmade verser, bestående av fjorton rader var. Varje vers avslutas med det utmärkt rimvänliga namnet Valentine.

Första versen bygger på en urgammal folklig föreställning, gemensam för både Skandinavien och England, att det var på just den dagen i februari som fåglar sökte och fann sina makar. Fågelmotivet upprepas genom hela dikten i olika roande variationer. Till exempel i andra versen liknas brudparet till ett par fenixfåglar som är mot varandra ”mutual nests”, alltså ömsesidiga bo, vad det än kan betyda. Det finns säkert en officiell svensk översättning någonstans. Men jag bjuder på min egen av första versen, snabbt gjort och med knappt en skugga av bevingade rim.


Hälsar biskop Valentin, vars dag det är
Hela luftrummet är ditt stift
och alla de kvittrande körsångarna
och andra fåglar är dina församlingsbor
som du viga varje år.
Den lyriska lärkan och den allvarsamma, viskande duvan
Sparven som försumma sitt liv för kärleken
Hemmets fågel, med det röda magtäcket
Du får koltrasten att skynda fram precis som
guldfinken, eller kungsfiskaren
Maken tittar ut och flyger snabbt fram
och möter sin fru, som bär sin dunfjäderbädd
Idag gladare än någonsin
Denna dag, som kunde tända dig själv,
gamle Valentin.

Hela texten i original finns på nätet (länk nedan). Som den bästa ordmusiken, går den alldeles utmärkt att läsa upp oavsett om man förstår den eller inte. Jag avstår från att lägga upp en egen uppläsning. Såsom alla fåglarna här idag vill jag vara tyst. Än är det mörkt om kvällarna häromkring.

=========================
Länkar: Alla hjärtans dag / Valentines Day / Elizabeth Stuart / Frederick (V) Elector Palatine / John Donne / An epithalamion on the lady Elizabeth and count Palatine being married on St. Valentine’s day.

Tagged with:
preload preload preload