Söndag eftermiddag och jag är ensam hemma. Än finns det gott om snö och för de som kan konsten är det bra läge att åka skidor. Isen ligger tjock på sjöarna vilket ger säker färd i Vikingarännet idag. Men idag orkar jag knappast vara ute. Trött och förkyld sitter jag framför datorn, anstränger mig för att bryta tystnaden och hälla ut några livstecken för världen. Vid sådana tillfällen ser jag en liknelse mellan bloggen och fågelläten. Fången i det världsomspännande elektroniska nätet tar människan del av dess krafter och kvittrar. Hon kvittrar för att hävda sig, markera ett revir, eller för att locka till sig någon.

Ifall ni missat datum för det här inlägget har jag skrivit det på väggen, eller snarare på en glasskiva. Se bilden till höger. Enligt den svenska almanackan är det alla hjärtans dag, med namnsdag Valentin.

Här i Sverige finns en charmigt lågmäld tradition att vilka vänner som helst kan skicka en hälsning till varanndra. Jag minns ett tillfälle när jag fick sådana fina kort från två tjejkompisar i Sverige och samtidigt några störande påminnelser från andra jag hade träffat under året i England. Det var första gången jag lade märke till den nordiska tolkningen av en gammal katolsk högtid.

Idag var det slående tyst ute, förutom trafikbruset. För några dagar sedan var det soligt, töväder och man hörde talgoxar ekande mellan husen, som gungande grindar. De enda jag hörde idag var skator och kråkor. Vad gäller fåglarna finns inga tydliga vårtecken, inte här i alla fall.

Man hör jämt att världen blir varmare och våra vintrar mildare. Men det verkar inte stämma med en gammal text jag läste just idag. Med hänsyn till dagen och dess firande letade jag fram en mindre känd dikt av den store engelske poeten John Donne (1572-1631). Han är nog mest känd för en genial meditation som börjar ”Ingen människa är en ö …” och slutar ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Den texten är en favorit hos lärare och ungdomsledare och jag fick höra den minst två gånger per år under hela min uppväxt. Men det var först som student som jag blev nyfiken att läsa mer av Donne. Hade det funnits ett Nobelpris i litteratur på den tiden skulle John Donne säkert ha fått det. Han var en människa med stort intellekt, verksam som jurist, präst, teolog och även som parlamentsledamot. Men läser man bara dikterna är det tydligt att han också hade ett rikt privatliv med många och starkt varierande kärleksförbindelser. Vi talar här om en nationalskald och om lyrik från barocktiden, med stränga versmått och rim. Men jag tror ändå att Donnes dikter för det mesta är både lättare att förstå och mer underhållande än många av nutida dikter på engelska.

Till dagens dikt då. Anledningen till att jag tänkte på den just idag var förstås titeln och temat. Dikten är en ”epithalmion” en bröllopsvisa för ett par som gifte sig den 14 februari 1613. Paret ifråga var prinsessan Elisabeth Stuart och Fredrick Elector Palatine. Det kungliga bröllopet var en stor händelse med mycket pampig ceremoni och hade tydligen arrangerats med ett politiskt syfte. Men enligt allt tillgänglit bevis råkade de tycka mycket om varandra och det blev ett lyckligt äktenskap.

När jag först läste dikten hade jag ingen aning om dess historiska bakgrund. Jag är inte särkilt välläst i historia och på åttiotalet var sådan information inte alls lika lätt till hands som den är nu. För mig var det textens musikalitet och rika bildspråk som var mest tilltalande. Men samtidigt finns även ett flertal djärva humoristiska inslag. Poeten hade säkert kul när han smidde dessa fina versrader. När texten lästes upp var det säkert mången hovlig dam som rodnande och fnissande bakom sin solfjäder.

Poeten tilltalar inte brudparet direkt. Diktens du är biskop Valentine, en av flera kristna martyrer med samma namn som förknippas med dagen. Dikten består av nio rimmade verser, bestående av fjorton rader var. Varje vers avslutas med det utmärkt rimvänliga namnet Valentine.

Första versen bygger på en urgammal folklig föreställning, gemensam för både Skandinavien och England, att det var på just den dagen i februari som fåglar sökte och fann sina makar. Fågelmotivet upprepas genom hela dikten i olika roande variationer. Till exempel i andra versen liknas brudparet till ett par fenixfåglar som är mot varandra ”mutual nests”, alltså ömsesidiga bo, vad det än kan betyda. Det finns säkert en officiell svensk översättning någonstans. Men jag bjuder på min egen av första versen, snabbt gjort och med knappt en skugga av bevingade rim.

Hälsar biskop Valentin, vars dag det är
Hela luftrummet är ditt stift
och alla de kvittrande körsångarna
och andra fåglar är dina församlingsbor
som du viga varje år.
Den lyriska lärkan och den allvarsamma, viskande duvan
Sparven som försumma sitt liv för kärleken
Hemmets fågel, med det röda magtäcket
Du får koltrasten att skynda fram precis som
guldfinken, eller kungsfiskaren
Maken tittar ut och flyger snabbt fram
och möter sin fru, som bär sin dunfjäderbädd
Idag gladare än någonsin
Denna dag, som kunde tända dig själv,
gamle Valentin.

Hela texten i original finns på nätet (länk nedan). Som den bästa ordmusiken, går den alldeles utmärkt att läsa upp oavsett om man förstår den eller inte. Jag avstår från att lägga upp en egen uppläsning. Såsom alla fåglarna här idag vill jag vara tyst. Än är det mörkt om kvällarna häromkring.

=========================
Länkar: Alla hjärtans dag / Valentines Day / Elizabeth Stuart / Frederick (V) Elector Palatine / John Donne / An epithalamion on the lady Elizabeth and count Palatine being married on St. Valentine’s day.

Print PDF