Den här gången bjuder jag inte på egna bilder utan ett par filmrutor från den franska dokumentärserien ”Apocalypse”, eller ”Världens undergång”, som den heter på SVT-tablån. I tio makalöst producerade avsnitt fick vi se ett annorlunda perspektiv på det nästan obegripligt fasansfulla händelseförloppet som var andra världskriget. Som engelsman född i slutet av 1950-talet är detta krig fortfarande ganska nära med spår i levande minne.
Mina föräldrar växte upp i Kent i sydöstra England, ett område som drabbades hårt av luftanfall, inte minst av tyska flygplan på hemfärd efter räder över London. På sextiotalet ekade kriget ännu för oss barn, i alla filmer, serieböcker och i våra leker. Men när jag vid fem års ålder landade i England var allt sådant helt obekant. För mig var blotta ordet ‘krig’ ett mysterium, ett av många nya underliga leker. Pojkarna sprang omkring med ena armen utsträckt, yttrade konstiga, hostande ljud och skrek ”du är död!”. Döda djur hade jag sett och även döda människor men jag hade aldrig hört ett sådant utrop. Jag fick snabbt några förklaringar.
När min mamma såg hur vi lekte krig blev hon så upprörd att det skrämde livet ur mig. Hon grät och skrek och jag var tvungen att sitta ned och lyssna medan hon berättade om saker hon hade varit med om som tonåring. Jag fick höra om flygplan som fällde bomber på bostadshus och skolor, om hennes vänner som dog. Under åren fick jag höra fler historier av mina föräldrar och släktingar. Historier man hör av någon man känt hela sitt liv är av en annan karaktär än de man läser om eller ser i filmer. Man får en direkt känslomässig och andlig kontakt med det som har hänt och till de som var med.
Med serien ”Apocalypse”, fanns mycket jag uppskattade, bland annat berättandets saklighet och det franska perspektivet. Men det som nog var mest slående var användningen av restaurerade arkivfilmer, särskilt de med försiktiga inslag av färg. Gamla svartvita filmer hade förstärkts utan någon nyans av fiktion eller dramatisering och det var mästerligt gjort. Mer sådant behövs. De värsta man kan göra av dessa minnen är att göra fiktion av dem. Man kan tala om historien men andra världskriget med dess innovationer som industrialiserat folkmord och kärnvapen var bara en generation tillbaka. Ondskan som utlöstes då har förstås inte raderats från planeten. Man ska minnas med alla sina sinnen och vara ständigt vaksam på tecken av någon liknande fara.
Jag nämnde innovationer. Andra världskriget var en period av nästan obegripligt snabb teknisk utveckling. Alla de stora konflikterna avgjordes mer eller mindre av teknik och produktion varav det mest spektakulära var utvecklingen av kärnvapen. Men bland alla sataniska stridsmedel man ser från den tiden finns några tekniska innovationer som fick ännu större inflytande: elektronik och tubrörförstärkaren. Tubrör, eller ”thermionic valves”, var tekniken som möjliggjorde all utveckling av radio och radar, kommunikations- och navigeringsmedel, som tillät krigföring på en skala och hastighet större än någonsin förut. Men den militära tillämpningen av dessa tekniker var blott en aspekt. Där kan vi tala om en upptrappning, en utveckling som möjliggjorde större slag och större vågor av förstörelse. Men jag är övertygad om att elektronikens största påverkan inte var i direkt militära tillämpningar utan i dess användning inom masskommunikation, först och främst radio. För första gången i världens historia kunde en utvald individ tala direkt till en hel nation. Vid den tiden fanns inga konkurrerande medier. En ledare kunde på en gång få flera miljoner personer att stanna och lyssna till sitt tal, samtidigt. Det var som att tala högre och mer tydligt än en gud. Människan var inte beredd på sådant. Men radio var långt ifrån inte den enda användningen för tubrörsförstärkaren. Ville en ledare få ännu mera gudomlig status kunde han, med hjälp av samma teknik, stå på en scen och tala till tusenfaldiga folkmassor. För första gången hade människan så bemästrat blixtens kraft att hon kunde tala med en röst starkare än åskan. För en generation som var uppvuxen med enbart milda toner av akustiska instrument var den psykologiska påverkan av högtalaren en oemotståndlig kraft. Helt klart var den lille mannen uppe på den stora scenen den utvalde, landets frälsare. Han var ju större än alla gudar, även judarnas gud.
Utan radio och storskalig ljudförstärkning hade nazisterna kanske inte blivit till. Utan radio och den rådande bristen på elektroniskt meddelade underhållningsformer skulle Churchill och BBC inte heller kunnat redigera den andra sidan av konflikten. Under kommande decennier skulle andra ledare komma att skoningslöst utnyttja samma slags teknik. Men det kom också andra som ville tala som gudar och skrika som demoner, inte för krig utan för konstens skull, för att det är förfärligt kul och inte minst för sex, droger och hårda pengar. Utan de militära och politiska åtgärderna från andra världskriget skulle vi inte ha fått rock n roll, heavy metal, och inte heller svenska dansband och melodifestivalen. Detta på gott och ont.
