Månbilden här intill tog jag på kvällen söndagen den 18:e juli. Vi vandrade på södra sidan av Stroplsjödalen i nationalparken Dovrefjell, Norge. Lite mer än en timme senare slog vi upp tältet, ett stenkast från bäcken Stropla. Det hade varit en fin dag, solklar och sval med en mjuk vind, lagom att hålla myggorna borta. Hela den dagen har jag i minnen och den är knuten till just detta ögonblick, när jag skymtade månen och hur den låg, vid sluttningen. Det finns någonting i formen som alltid slår mig: månskivan, så nära marken och blekt av luftens blåa ljusdimma. Ser jag den är det alltid på en uppförssträcka, sent på dagen och även om jag inte tänker på det kommer ett eko genom alla vandringsminnen. Jag är berörd av månen.

Förra gången skrev jag om ”celestial recurrences”, om dagbokens oundvikliga stämpel av himmelska upprepningar, som solstånden och månens dagar. Dessa astronomiska cykler sätter storskaliga mått på tiden, såsom sidorna och linjerna på blocket fördelar min handskrift. Det är genom jämna, periodiska förlopp att tiden synliggörs. Vi är varelser av tid och rytm. Tiden är ristad i våra hjärtslag, vår andning och våra fotsteg. Men det är sällan man kommer i fas med dessa naturliga mönster. För att närma sig naturen och sig själv behövs numera en medveten ansträngning, som att ta sig upp på fjällen och bo därute en stund.

Mina årliga vandringsturer är ett slags pilgrimsfärder, fast de brukar inte ha någon anknytning till etablerade heliga platser. För mig hör alla vildmarker till det heliga. Vildmarken är det som kvarstår av den givna världen, den skapade och oförorenade. Jag ser världen som fallande, neddragen inte av människans synder, utan av förstörande krafter som är större än människan, krafter som utlöser sig genom fenomenet teknik. Jag bor i en av de renaste och mest naturnära städerna på jorden, och den är ingen riktig storstad heller. Ändå upplever jag staden som en bur och mitt dagliga liv som något liknande fångenskap. Jag känner en ständig längtan att ta mig därifrån och komma ut på ett öppet landskap, någonstans utan odlingar och bebyggelse. Jag vill rymma staden och de tama slätterna, komma upp på höjderna och få en glimt av evigheten.

När jag vandrar vill jag inte bo i en stuga och göra dagsturer och toppturer. För mig är hela syftet med att ta mig till fjällen att komma ifrån de raka linjer av hus och hem och rymma från hela det fängslande nätet av bekvämligheter som kranvatten och el. Det jag vill är att ta mig bort från allting, att komma ut i naturen och bli åter beroende av den. Jag går gärna ifrån vandringslederna och slår upp tältet där det inte finns något spår av andra människor. Av säkerhetsskäl går jag dock sällan ensam. När man vandrar och tältar blir det mycket lättare om man är två. Detta om ens sällskap är någon som behärskar konsten och trivs med att vandra lätt. Och så var det på denna tur. För första gången i årtal var jag ute och vandrade med min fru, Anna. Jag vet att med henne kommer jag aldrig att gå vilse, eller ta med mig något som vi kunde klara oss utan. För de som vill ha siffrorna, vi gick ut för sju dagar med respektive 18 och 13 kg på ryggen och vi inskaffade inga varor under turen.

De första tre dagarna var vädret deprimerande regnigt och dimmigt. En kväll låg dimman så tät att när jag gick ut för att hämta vatten kunde jag inte hitta tillbaka till tältet. Efter att ha irrat runt och ropat i en kvart eller mer hörde jag vännens röst, och hon var inte så långt ifrån mig heller. Ett tungt, mörkt moln låg över oss och luften fylldes av regn och dis. Det var så dålig sikt att vi stannade två nätter i samma läger och under hela den tiden gick vi knappt mer än ett par hundra meter från tältet.

Jag tänkte på Scotts sista Antarktisfärd, 1912, och Capten Oats ord när han gick ut i snöstormen. ”I’m going for a short walk. I may be some time.” Det var mörkt, kring 50 eller 60 minusgrader och det blåste storm. Senare, när Scott skrev sina sista ord, hade deras mat och bränsle tagit slut. Utan värme och med inga möjligheter att ta sig vidare var det bara att ligga i tältet och vänta för döden. Ändå visste de att mindre än två mil bort låg deras stora förvaringsläger, One Ton Camp. Jag hade precis läst hela historien i ”The Worst Journey in the World”, av Aspley Cherry-Garrad. Författaren var den yngste i expeditionen och med i räddningspartiet som hittade och begravde männen, Scott, Oats, Wilson, Bowers och Evans, de som nådde sydpolen. Hans bok är världskänd som ett mästerverk och en av de finaste reseskildringar som någonsin har skrivits på engelska. När man råkat ut för dåligt väder kan sådana referenser ge ett värdefullt perspektiv på ens lidande och tristess.

Efter dagarna i dimman hade vi för det mesta fint väder, några regnskurar då och då men annars mycket god sikt. Vi följde lederna men de var så oslitna och sparsamt markerade att det kändes nästan som att vandra vilt. Förutom några enstaka möten med vänliga norrmän var vi helt ensamma därute. Som många gånger förr kom den berusande känslan av försvinnande, befrielsen att åter bli ett litet sandkorn bland vidderna.

Natten till lördag 17:e juli tältade vi vid norra spetsen av sjön Langvattnet, ca 1400 möh, en klassisk ”ribbon lake” i en djup U-formad dal. Det var mycket blåsigt och läget kunde knappast ha varit mer exponerat men vi kunde inte gå vidare. Det var sent på dagen och längre fram sträckte leden över en dryg mil av brant blockterräng. Sjön var ännu upplyst av solen men ytan piskades i skiftande lappar av små, vita bränningar. Kalla bergskuggor drog sig sakta över marken.

I tältet var vi varma och trygga fast vinden slog vilt mot den fladdrande duken och visslade bland stenarna omkring. Vi hade allt vi behövde och mer. Trangiaspisen tändes med första gnistorna från eldstålet och det blev tortellini och mexikanasoppa till middag. Sedan drack vi te och mumsade på flatbröd med russin och hasselnötter. Och allting smakade så gott som det bara kan när man varit ute och vandrat hela dagen.

Jag hade dubbelförankrat de viktigaste av tältsnörena och lagt tunga stenar över tältpinnarna men under natten blev vinden så stark att det kändes tveksamt om tältet skulle hålla. Inifrån ett tält får man ofta en överdriven uppfattning av vädret. Ljudet av regn och vind på tältduken kan lätt ge intrycket av en storm även när det inte är ett dugg farligt ute. Men så var det inte då. När jag gick ut hade jag ibland svårt att hålla mig stående. Det värsta var att vinden var så extremt ojämnt. Några minuter var det helt stilla och sedan slog det till med byar av orkanstyrka. Upplevelsen inifrån tältet var som att ligga i en jättelik trumma och så snart man somnade kom ett dånande anfall av åskliknande slagljud. Jag vet att vi sov några korta stunder för jag minns flera drömmar, en där jag svävade över en avgrund av virvlande dimmor och höll i ett jättelikt fladdrande segel. Men för det mesta låg vi halvvakna, höll om varandra och mumlade som i bön vår övertygelse att allt var helt okej, visst skulle vi överleva. Vi hade ett bra tält och det var ju bara sommarväder.

Omkring klockan tre på natten blev det alldeles vindstilla och tyst, en underlig stillhet. Vi gick ut och såg oss omkring. Himlen och molnen lyste i nyanser av violett och mörkblått och den långa sjön låg stilla och speglande. Bergtopparna stänktes av skarpt solsken mot mörka, brinnande moln. Jag ville inte ens försöka avbilda scenen. Att rama in den hade varit som att trotsa Gud. Istället gick vi in och sov och drömde tills vi stördes igen av solens ljus och värme. Bilden som visas här tog jag tidigt den morgonen och sidorna från den lilla vaxduksboken skrevs på samma plats.