Sedan tidig barndom har jag alltid haft något blåsinstrument till hands. Enligt dagböckerna lärde jag mig blåsa en enkel flöjt innan jag ens kunde stå på benen. Flöjten nämns därefter flera gånger i mina föräldrars anteckningar från åren i Indien. Jag är nästan säker på att det är samma instrument som jag skrev om i inlägget ”Nykteristen” från 2009. Där visas en ”penny whistle” i mässing, tonart Bb, på ett stycke indiskt ikatmönstrat tyg. Det finns även en kort inspelning av en traditionell irländsk melodi.

I denna bild syns två fina rör av glansig metall och återigen är bakgrunden ett stycke Sambalpuri ikat. På bordet ligger en vanlig tvärflöjt och intill den ett mera sällsynt instrument, en metallklarinett. Flöjten är en YAMAHA studentmodell från 1970-talet. Klarinetten anskaffades för ett par månader sedan, ett något impulsivt inköp från Windcorp i Stockholm. Jag råkade gå in i affären en lördag i oktober, nyfiken på ett litet plastinstrument i skyltfönstret, en Clarineo. För bara tusen spänn tyckte jag det var värt ett försök. Men när jag provspelade den kändes den som en leksak. Den var för lätt i händerna och ljudet var så svagt och plastigt. Jag lämnade tillbaka den och sa den var roligt men jag ville helst ha något häftigare, som en näverlur.

– En metallklarinett kanske?

Försäljaren tog fram en lång, smal, svart väska och öppnade den. Framför mig låg en hel klarinett, i ett stycke, silver mot röd sammet. Bara att se på den väckte underliga känslor i mig. Det var nästan trettio år sedan jag spelade klarinett. Mitt gamla skolinstrument hade jag för längesen lånat ut till släktingar och jag trodde att det var slutet på historien. Men så var det inte. Jag stirrade på det bekanta mönstret av spakar och klaffar, förenade med blanka ytor av likartad metall. Jag ville genast ta i den men jag tittade försiktigt och läste ”Ida Maria Grassi, Milano”, guld på rött. Det var fint och gammalt, ett belevat instrument. Jag anade att det bar på ockulta krafter, som fiolen i The Red Violin.

– Vill du kanske provspela den?

Jo det ville jag. Det var oemotståndligt. Jag fick ett rörblad av bambu, och i ett svep blötte jag det i munnen och satte på det. När jag blåste i munstycket kom en stark ton i de höga registren. Den flög iväg i en snabb skala, G-dur tror jag. Det gick så fort. En till ton, som ett skriande vilddjurs tjut, och sen ett dunsande ner i basen, chamelauregistren. Vibrationerna spreds genom tänderna och skallen. Jag höll instrumentet ifrån mig och tittade. Det var som om det hade ett eget liv och använde mig. Jag kände mig plötsligt andfådd och samtidigt underligt upprymd.

– Fucking hell!

Försäljarna skrattade och hänvisade mig till provspelningsrummet. Därinne blåste jag mig fram en stund, in i mina undangömda kunskaper, återfann några skalor och famlade genom Here’s that rainy day i C-dur. Munstycket var luftigt och svårblåst men det kändes så himla bra att spela igen. Tills slut fick jag ta hem klarinetten över helgen och då var det kört. Jag spelade i timmar, ute på balkongen, i tvättstugan, under broar, i tunnelbanan. Röret hade hittat den rätte.

Det finns mycket som är speciellt med den här klarinetten. Bara utseendet är slående. Den glänser som en saxofon men ljudet är helt annorlunda och den är smalare, och rak, som en flöjt. Jag gillar att den är robust och snabb att sätta ihop. Det blir så smidigt att spela ute. En vanlig klarinett, plockas sönder i sex eller sju delar och bärs i en stor platt väska. Den här kan jag trolla fram inom några sekunder och väskan för den ser ut som den innehåller ett mindre gevär.

Jag har alltid tyckt om att spela ute, särskilt att gå omkring ensam i skogen, helst någonstans där det finns ett bra eko. Lusten att vandra och spela är oförnekligen en djup instinktiv drift i människan. Den skildras i så många av våra dikter och sagor. Jag tänker på introduktionen till Songs of Innocence and Experience av William Blake, dikten Skogens ljusa dotter av Edith Södergran och sagan The Pied Piper of Hamelin. Jag känner igen mig i gestalten av den vandrande spelmannen med flöjten.

När jag är ute och spelar finner jag tröst i att se på min skugga. Ens skugga är inte alls lik en spegelbild. Spegelbilden finns i den virtuella världen, vars symmetri är omvänd och vars föremål ligger bakom den speglande ytan. Skuggan är en äldre och säkrare avbildning. Den luras inte. Ser jag min skugga så vet jag att jag står tryggt. Jag tror det är så det fungerar. Med min skugga har jag spelat soliga dagar och korta stunder i månsken. Men på vintern får jag nöja mig med mindre utrymmen där ekot ges från slutna väggar och min skugga kastas av elljus. Ändå får jag se mig bland träden. Jag bjuder på en kort inspelning från hallen, där bilderna togs. Musiken är en liten vandring kring ”i hela naturen ej finnes större fröjd”, en folkvisa som jag lärt mig från en CD av gruppen Frifot. Texten ges nedan.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

ladda ner: MP3-fil

”I hela naturen ej finnes större fröjd
än kärlekens strålar kan giva
Att äslka den vän som till kärlek är böjd
det nöjet kan ingen beskriva
Som solen giver värme och månen giver sken
så giver kärlek värme när trohet är ren
Ack! må då oss ingen förmena
Som solen giver värme och månen giver sken”

Print PDF