Idag blev det första spelningen här hemma med Lennart Alfredsson, den här gången utrustad med mandolin och tenorfiol, bara två från sin praktfulla samling av udda stränginstrument. I musiken här används bara fiolen och min gamla Yamaha FG-180 (köpt begagnad 1975). Låten ”Malvern Hills” fick vi lära oss av ”melodion repair man” Pete Grassby när han var här på besök i höstas (finns också på en CD av samma namn). Pete berättade hur han skrev låten en eftermiddag, med det lilla dragspelet uppe på kullen bakom Malvern stad. Han fick första tonen från ljudet av ett Hercules militärttransportflygplan som råkade flyga sakta förbi, lågt över slätten. Även i den här versionen kan finnas spår av kraftiga propellrar och tungt belastade vingar.

Malvern Hills mp3
Ostindiefararens återkomst mp3

Den andra låten är en av mina favoriter. Jag spelar den ofta som uppvärmning, eller när jag behöver återfå greppet på livslusten. Jag hörde den första gången för ett år sedan i en session i The Bishops Arms, Belmansgatan. Den sägs komma från östra Jylland och är troligen inspirerad av förbipasserandet av en av dåtidens sköna lastbärande farkoster.

För ungefär ett år sedan fick jag ett mejl från en av mina kamrater i England, med en handfull PDF-filer med noter. Befriad från sitt arbete som flygteknisk ingenjör hade han börjat skriva musik igen. De nya låtarna är i formen av traditionella engelska folkdansmelodier, morris-dances och jigs. Sådan ingivelse ligger nog i arvsmassan. Han kommer från en musikalisk familj. Systern Catherine Denley är en känd mezzo-sopran och en av förfäderna har sina låtar i det nationella folkmusikarkivet Cecil Sharp House. Bland noterna hittade jag en låt som verkligen satte sina krokar i mig. Jag spelade den först på tenorblockflöjt och kände genast att jag skulle vilja gå fram i en procession. När jag spelade upp den på stereon kunde inte stå emot att dansa några stadiga morris steg fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag skickade grabben en mp3 fil och så började vi. Det blev tre varv med ett sortiment av blockflöjter och klarinett men till slut fick bara de två minsta rören vara med.

Låten heter ”The Girl With The Daisychain”, vilket förstår jag är något underligt för en svensk publik. När jag frågade vad en ”daisychain” heter på svenska upptäckte jag att det fanns inget sådant ord. Konstigt. Visst vet alla här att ”tusenskönor” de små vita blommorna man så lätt kan plocka från även de mest välklippta gräsmattorna heter ”daisy” på engelska. Och ”daisy” är förstås välkänt som både flicknamn och konamn. Men det som verkar inte så välkänt här att man med lite knep och finess kan sätta ihop dessa små blommor i långa kedjor och kransar. Visserligen är det en sommarlek för små flickor men har man aldrig gjort så är det roligt att prova. När jag blickar tillbaka på mina barndoms sommrar inser jag att de är alla prydda av flickor med daisychains, ända fram till tonårstiden. Men så gör inte flickorna här. Så har de aldrig gjort. Inte ens i den goda tiden innan levande barnlekstraditioner utplånades av massunderhållningstekniken. Det är ett konstigt land vi lever i.

The Girl With The Daisychain mp3
tonsättare: Chris Denley
soprano och sopranino blockflöjt: J. Smith
mandolin och alla andra instrument, samt produktion: Chris Denley

Mitt i januari kollade jag på dansträning hos Eken Morris. Rickard Kumlien var spelmannen, med sin Wheatstone Anglo Concertina. Jag spelade med på klarinett ett tag men bestämde mig för att teckna istället. Det gick ganska bra. Lite överdrivet med skuggningen kanske men man ser vem det är. Idag spelade vi ett par timmar hemma hos mig och jag passade på att sampla en handfull låtar. Vi spelade som vanligt utan noter och med i stort sett ingen repetition. Klicka på ”mp3″ för att ladda ner och lyssna.

1. mp3 Morris jig
2. mp3 Morris set dance
3. mp3 Jag trivs bäst i öppna landskap
4. mp3 Nederländska nationalsången*
5. mp3 Fredmans epistel 48

Smith: gitarr, sång
Kumlien: concertina

(*) RK skriver: Måhända en kommentar om den nederländska nationalsången – den version jag spelar är den svenska folkviseversionen av den medeltida franska jaktvisan som även är Nederländernas nationalhymn.

Bilden symboliserar två perioder av mitt liv och en yrkesroll till vilken jag troligen aldrig återvänder. Bakgrundsbilden och det lilla självporträttet är tagna samma dag, juni 1990, vid ett besök till flyg- och försvarsmässan, Farnborough International Airshow. Jag var nyanställd på British Aerospace Military Aircraft och hade fått äran att vara med på mässan på arbetstid. Vi var ett hundratal som åkte dit. En lång bussresa med en skara främlingar. Låga moln på en varm sommardag.

Att se alla flygplan och flygvisningar var spännande för mig. Men när jag vandrade genom utställningarna, särskilt de med vapen och militärutrustning, fick jag en känsla av obehag. Vad jag än gjorde i mitt nya jobb skulle jag bli deltagande i handlingar som i slutändan var något fult och ont. Företagets syfte var att ta fram stridsmedel och sälja det på världsmarknaden. Och jag visste att de sålde till nästan vem som helst.

Under flera år därefter arbetade jag med tekniska beräkningar och experiment stödjande produktion av diverse flygburna vapensystem. Några gånger fick jag läsa i tidningarna, hur de hade använts i krig, till och med i anfall mot civila. Visst kändes det inte bra. Men jag hade föga möljigheter att förändra företaget eller byta jobb. Så småningom skiftade mitt arbete ifrån produktion till mer långsiktiga forskningsprojekt. Jag blev specialist i beräkningsteknik för s k fluid-structure interaction och det var i den kapaciteten som jag fick ett jobb i Sverige, som forskare på FOI.

Den mystiska texten som syns på molnhimlen är ett fragment av källkoden för ett avancerat program för beräkningsfysik med namnet Edge. Nästan hela min arbetsinsats på FOI handlade om detta program. Jag har ägnat en stor del av mitt abetsliv åt programmering och till att brottas med kod. Det är en underlig sysselsättning. Ofta har jag upplvet det som att hälla mina krafter i ett svart hål och på många sätt är det precis det man gör. Kod är en textform som ytterst få människor kan läsa och som vanligtvis förvaras osedd. Kod är ett digitalt medium och förgängligt som tecknen i en datafil. När man lämnat ett projekt kan koden man skapat få nya upphovsmän och skrivas om bortom all igenkänning. Eller så kan den raderas helt och hållet.

Efter åratal av reflektion har jag bestämt mig för att i fortsättning undvika sådant arbete. I det som kvarstår av mitt liv vill jag skriva texter som ska synas och läsas. Jag har mycket att säga, inte minst om kod och konsten att leva i en värld som alltmer domineras av maskin-baserad intelligens. Med lite tur hinner jag skriva en del av det budskapet på sidorna här.

Bilden är tagen på kvällen fredag den 29 juli 2005 och visar en utsikt mot nordväst över Rapadalen i Sareks nationalpark. Jag är på väg upp mot den höga platån mellan topparna Bielaljåhkå och Låddebákte där vi ska slå läger. Vinden blåser kallt men det kommer då och då en stänk av värmande sol.

När jag tog bilden hade jag bott i Sverige i nästan fem år men det var bara andra gången som jag tagit mig ut på en sådan tur i vildmarken. Och för allra första gången hade jag med mig en digital kamera. Ovan med dess enorma kapacitet och möjligheten att omedelbart se bilden, ägnade jag mycket tid åt kameran. När jag kom hem fanns uppåt tvåhundra bilder på SD-kortet, fler än jag någonsin skulle vilja ha i tryck. Det var då jag insåg att med varje bildtagning hade jag förlorat någonting, ett ögonblick av mitt liv, där jag inte riktigt var med, när något annat än naturen lagt sina spår i mig. Med den nya kameran var det som att bära och sköta ett hungrigt litet monster. Sedan, när jag kom hem skulle jag bli tvungen att sköta allt monstret sugit i sig och säkra dessa förgängliga bilder, genom hårdvarans alla skiften, nu och för evigt. Jag hade ingen aning om att den nya tekniken skulle bli så påträngande eller så destruktiv.

Under senare vandringsturer har jag valt att ta med en något äldre kamera och ett par filmrullar. Nyligen har jag börjat använda ännu enklare redskap, ett litet ritblock. Jag tror man lätt blir mätt på maskingjorda bilder. Vi behöver något mer, något med större mänskligt intryck, bilder som är mödosamt formgivna av händerna, såsom forntidens hällristningar. Om jag ska avbilda naturen vill jag sträva efter mer än vad som ryms i en enkel knapptryckning och försöka göra mina bilder av mer substans än siffror.