Förra gången skrev jag om ”celestial recurrences”, om dagbokens oundvikliga stämpel av himmelska upprepningar, som solstånden och månens dagar. Dessa astronomiska cykler sätter storskaliga mått på tiden, såsom sidorna och linjerna på blocket fördelar min handskrift. Det är genom jämna, periodiska förlopp att tiden synliggörs. Vi är varelser av tid och rytm. Tiden är ristad i våra hjärtslag, vår andning och våra fotsteg. Men det är sällan man kommer i fas med dessa naturliga mönster. För att närma sig naturen och sig själv behövs numera en medveten ansträngning, som att ta sig upp på fjällen och bo därute en stund.

Mina årliga vandringsturer är ett slags pilgrimsfärder, fast de brukar inte ha någon anknytning till etablerade heliga platser. För mig hör alla vildmarker till det heliga. Vildmarken är det som kvarstår av den givna världen, den skapade och oförorenade. Jag ser världen som fallande, neddragen inte av människans synder, utan av förstörande krafter som är större än människan, krafter som utlöser sig genom fenomenet teknik. Jag bor i en av de renaste och mest naturnära städerna på jorden, och den är ingen riktig storstad heller. Ändå upplever jag staden som en bur och mitt dagliga liv som något liknande fångenskap. Jag känner en ständig längtan att ta mig därifrån och komma ut på ett öppet landskap, någonstans utan odlingar och bebyggelse. Jag vill rymma staden och de tama slätterna, komma upp på höjderna och få en glimt av evigheten.

När jag vandrar vill jag inte bo i en stuga och göra dagsturer och toppturer. För mig är hela syftet med att ta mig till fjällen att komma ifrån de raka linjer av hus och hem och rymma från hela det fängslande nätet av bekvämligheter som kranvatten och el. Det jag vill är att ta mig bort från allting, att komma ut i naturen och bli åter beroende av den. Jag går gärna ifrån vandringslederna och slår upp tältet där det inte finns något spår av andra människor. Av säkerhetsskäl går jag dock sällan ensam. När man vandrar och tältar blir det mycket lättare om man är två. Detta om ens sällskap är någon som behärskar konsten och trivs med att vandra lätt. Och så var det på denna tur. För första gången i årtal var jag ute och vandrade med min fru, Anna. Jag vet att med henne kommer jag aldrig att gå vilse, eller ta med mig något som vi kunde klara oss utan. För de som vill ha siffrorna, vi gick ut för sju dagar med respektive 18 och 13 kg på ryggen och vi inskaffade inga varor under turen.

De första tre dagarna var vädret deprimerande regnigt och dimmigt. En kväll låg dimman så tät att när jag gick ut för att hämta vatten kunde jag inte hitta tillbaka till tältet. Efter att ha irrat runt och ropat i en kvart eller mer hörde jag vännens röst, och hon var inte så långt ifrån mig heller. Ett tungt, mörkt moln låg över oss och luften fylldes av regn och dis. Det var så dålig sikt att vi stannade två nätter i samma läger och under hela den tiden gick vi knappt mer än ett par hundra meter från tältet.

Jag tänkte på Scotts sista Antarktisfärd, 1912, och Capten Oats ord när han gick ut i snöstormen. ”I’m going for a short walk. I may be some time.” Det var mörkt, kring 50 eller 60 minusgrader och det blåste storm. Senare, när Scott skrev sina sista ord, hade deras mat och bränsle tagit slut. Utan värme och med inga möjligheter att ta sig vidare var det bara att ligga i tältet och vänta för döden. Ändå visste de att mindre än två mil bort låg deras stora förvaringsläger, One Ton Camp. Jag hade precis läst hela historien i ”The Worst Journey in the World”, av Aspley Cherry-Garrad. Författaren var den yngste i expeditionen och med i räddningspartiet som hittade och begravde männen, Scott, Oats, Wilson, Bowers och Evans, de som nådde sydpolen. Hans bok är världskänd som ett mästerverk och en av de finaste reseskildringar som någonsin har skrivits på engelska. När man råkat ut för dåligt väder kan sådana referenser ge ett värdefullt perspektiv på ens lidande och tristess.

Efter dagarna i dimman hade vi för det mesta fint väder, några regnskurar då och då men annars mycket god sikt. Vi följde lederna men de var så oslitna och sparsamt markerade att det kändes nästan som att vandra vilt. Förutom några enstaka möten med vänliga norrmän var vi helt ensamma därute. Som många gånger förr kom den berusande känslan av försvinnande, befrielsen att åter bli ett litet sandkorn bland vidderna.

Natten till lördag 17:e juli tältade vi vid norra spetsen av sjön Langvattnet, ca 1400 möh, en klassisk ”ribbon lake” i en djup U-formad dal. Det var mycket blåsigt och läget kunde knappast ha varit mer exponerat men vi kunde inte gå vidare. Det var sent på dagen och längre fram sträckte leden över en dryg mil av brant blockterräng. Sjön var ännu upplyst av solen men ytan piskades i skiftande lappar av små, vita bränningar. Kalla bergskuggor drog sig sakta över marken.

I tältet var vi varma och trygga fast vinden slog vilt mot den fladdrande duken och visslade bland stenarna omkring. Vi hade allt vi behövde och mer. Trangiaspisen tändes med första gnistorna från eldstålet och det blev tortellini och mexikanasoppa till middag. Sedan drack vi te och mumsade på flatbröd med russin och hasselnötter. Och allting smakade så gott som det bara kan när man varit ute och vandrat hela dagen.

Jag hade dubbelförankrat de viktigaste av tältsnörena och lagt tunga stenar över tältpinnarna men under natten blev vinden så stark att det kändes tveksamt om tältet skulle hålla. Inifrån ett tält får man ofta en överdriven uppfattning av vädret. Ljudet av regn och vind på tältduken kan lätt ge intrycket av en storm även när det inte är ett dugg farligt ute. Men så var det inte då. När jag gick ut hade jag ibland svårt att hålla mig stående. Det värsta var att vinden var så extremt ojämnt. Några minuter var det helt stilla och sedan slog det till med byar av orkanstyrka. Upplevelsen inifrån tältet var som att ligga i en jättelik trumma och så snart man somnade kom ett dånande anfall av åskliknande slagljud. Jag vet att vi sov några korta stunder för jag minns flera drömmar, en där jag svävade över en avgrund av virvlande dimmor och höll i ett jättelikt fladdrande segel. Men för det mesta låg vi halvvakna, höll om varandra och mumlade som i bön vår övertygelse att allt var helt okej, visst skulle vi överleva. Vi hade ett bra tält och det var ju bara sommarväder.

Omkring klockan tre på natten blev det alldeles vindstilla och tyst, en underlig stillhet. Vi gick ut och såg oss omkring. Himlen och molnen lyste i nyanser av violett och mörkblått och den långa sjön låg stilla och speglande. Bergtopparna stänktes av skarpt solsken mot mörka, brinnande moln. Jag ville inte ens försöka avbilda scenen. Att rama in den hade varit som att trotsa Gud. Istället gick vi in och sov och drömde tills vi stördes igen av solens ljus och värme. Bilden som visas här tog jag tidigt den morgonen och sidorna från den lilla vaxduksboken skrevs på samma plats.

För ett par veckor sedan satt jag ute i solen på St Kalholmen och läste dikter av Philip Larkin. Till min förvåning fick jag en oväntad påminnelse om min försummade blogg.

And the empty pages? Should they ever be filled Let it be with observed Celestial recurrences The day the flowers come And when the birds go.

Och de tomma sidorna? Skulle de någonsin fyllas låt det bli med iakttagna himmelska upprepningar Dagen då blommorna kommer och när fåglarna flyttar.

Citatet är de sista två stroferna i dikten Forget What Did från samlingen High Windows utgiven juni 1974. Diktens tema är en dagbok som upphör.

Philip Larkin (1922-1985) är en av de största engelska poeterna av det senare 1900-talet. De sista trettio åren av sitt liv var han bibliotekarie vid University of Hull. I många av hans dikter känner jag igen bilder av staden och den delen av landet, fast platsnamnen förekommer ytterst sällan i texterna.

Till Pingstafton hade jag skissat på en liten meditation kring en av de mest kända av Larkins dikter, The Whitsun Weddings. Whitsun, dvs ”white sunday” är den engelska benämningen på Pingstdagen och på 1950-talet, när han skrev första utkastet, var den helgen ännu en mycket populär tid för bröllop. Dikten är särskilt tilltalande för mig eftersom den skildrar en tågresa från Hull till London. Linjen är för mig förknippad med flygresor till Sverige kring slutet av 1990-talet. Jag hade pysslat med några rader om kärleken och flygplatser, hur Stockholm Arlanda blev landets Official Love Airport. Men då tänkte jag det var bättre att låta bli. Allt kring bröllop och LOVE har i år blivit väl utforskat av andra. Visst kommer jag att skriva vidare, och jag ska inte begränsa mig till iakttagelser av s k himmelska upprepningar. Som avslutning vill jag dock göra två sådana noteringar. Det stora äppelträdet på vår gård har för längesen blommat ut men trastarna och svalorna är kvar.

Drygt en vecka har det varit så här tyst och det är inget mysterium. Vi bor en halvmil från flygplatsen i Bromma och de senaste dagarna har det varit flygstopp över största delen av Europa. Flygkaos har det kallats. Tusentals passagerare har blivit strandsätta eller tvungna att åka hem landvägen. För flygbolagen och deras leverantörer är det en ekonomisk kris. Verksamheten går ihop endast om hela cirkusen är upp i luften och snurrar. Det krävs kontinuitet i flödena. Påverkan av senast flygstopet kan jämföras med den efter de spektakulära terrorattentaten den 11 september 2001. Orsaken till den nuaktuella krisen är dock ingen krigsgärning försiktigt planerad av fientliga makter. Den här gången har flygtransportsystemet slagits ut av någonting helt utanför den mänskliga domänen. Det började den 14 april med ett utbrott av vulkanen Eyjafjallajökull vid den Eyjafjalla-glaciären på Island. Askmolnet från vulkanen senare spred sig högt över norra Europa och på grund av risk för motorstopp bedömdes det för farligt att flyga. Såsom med extremt oväder kan man bara vänta tills det går över.

Jag har sympati för alla som fått lida av flygstoppet. Visst är det inget kul att tillbringa sin tid långt hemifrån i den sterila miljön av en flygplatshall. Några kommer säkert att förlora sina jobb och många affärer och projekt kommer att sättas på spel. Men för att vara följder av ett vulkanutbrott är dessa alla lindriga besvär. Vi har inte hört några dödssiffror än. Jämfört med årets jordbävningar till exempel är krisen kring askmolnet en relativt mild och hanterlig sak.

Av alla de som har drabbats av vulkanutbrottet är det islänningarna som står i frontlinjen. Vi har sett tevebilder av människor som vallar sina hästar och kor under flykt från brinnande moln av aska. Mediafokuset har dock för det allra mesta varit på de mer tillgängliga: upprörda passagerare, tomma flygplatser och stressade flygbolagschefer. Som vanligt är det företagsperspektivet som gäller och detta främst på hemfronten. Från islänningarna har vi inte hört så mycket alls. Det är ju svårt för någon att komma dit. Samtidigt vill de kanske inte synas på teven, eller bli betraktade som offer. Islänningarna verkar kunna acceptera sådana naturhändelser med en saklighet som är något bristande i omvärlden. De är ju vana att anpassa sig till naturen.

Närbilder från helikopterflyg kring vulkanen ger starkt intryck av krafterna som utlöses där. Askmolnet bildas av en gigantisk pelare av flytande, luftburna stoft som reser sig högt upp i atmosfären. I dess utseende och mekanik liknar det en kärnvapensprängning. Stoftmolnen från kärnvapen kan förstås sprida sig över enorma avstånd och orsaka långvariga skador mot alla livsformer. Vi kan vara tacksamma att askan från vulkanen inte innehåller några farliga radioaktiva ämnen. På det viset är jorden betydligt skonsammare än vad människans teknik är.

Bland de mer bisarra beskrivningar jag hört av den senaste lilla krisen är ”det största avbrottet i europeiskt civilflyg sedan andra världs kriget”. Vem sa det först vet jag inte med det spelar ingen roll. Sådan meningslös hajp har en tendens att spridas genom luften och källorna kan tyckes oväsentliga. Man kan dock lönsamt fundera på grunden för ett sådant påstående. Vad var volymen av civilflyg i Europa kring 1939 och vilken andel av regionens ekonomi var beroende på flygtrafiken? Jag har inte siffrorna till hands och det skulle ju ta flera tusen ord att ge en ordentlig presentation. Men i grova drag skulle jag gissa att det blir omkring en procent av motsvarande värdet för 2010. I så fall kan man säga att påverkan av några dagars askmoln i nutid är av samma storleksklass som den av hela det stora europeiska kriget. Kan det vara så? Här ser vi inga tecken av ödelagda storstäder och som sagt inga stora dödssiffror. Men det gäller att skifta perspektivet och ta hänsyn till andra sätt att betrakta världen. Katastrofer är ju oftast helt osynliga innan de inträffar.

För att få en uppskattning av den fysikaliska slagkraften av nutidens flygtrafik kan man lätt googla fram en massa statistik och göra skakande jämförelser. Men för de flesta är det nog mer givande att studera en visualisering av sådana data.

Den mörka bilden till höger har tagits från Flight Patterns ett interaktivt, digitalt konstverk av Aaron Koblin. Detta är en visualisering av FAA data för flygtrafik över USA. De tunna, ljusa spåren i bilden representerar en enskilda flygningar. Originalet är en kartläggning av flygtrafiken för den givna perioden, där man kan flytta utsiktspunkten, ändra bildskalan och välja färgsättning enligt höjd, flygplanstyp eller tillverkare. Det finns tyvärr inga motsvarande bilder för andra geografiska områden eller tider men det är ändå ett fascinerande objekt.
Det som för mig är mest slående med Flight Patterns är hur det visar, med fotografiskt objektivitet, ett globalt fenomen som är välbekant men annars skulle vara såväl osynligt som obegripligt. Bland de som tittar på dessa bilder har nästan alla möjligheten att flyga. Men det är sällan de får en sådan helhetsbild av flygtransportsystemet. När jag navigerar genom de minutiöst avbildade strukturerna av Flight Patterns känns det som att utforska biologisk vävnad, en jättelik svamp, eller en hjärna. Hela denna glödande väv har skulpterats av tusentals delvis autonoma system och maskiner som styrs genom luften genom virtuella ådror ritade av en global intelligens. Den är som en levande varelse fast den inte är gjord av organiska materia. Den har uppstått ur storskalig mänsklig aktivitet men har inga mänskliga egenskaper. Den stora väven är inget vi. Det är ett det.

Vidare tänker jag på bildernas symbolik och allt som ligger bakom alla dessa fina glödande trådar och strålande knutar. För att rita varje litet spår har offrats tonvisa mängder av en raffinerad oljeprodukt likt fotogen. Detta flytande bränsle har dragits ur brunnar som aldrig någonsin kommer fyllas igen. Flygplanen som brände dessa fina spår består eller bestod av tusentals komponenter, alla framtagna av andra ändliga resurser. Och planens livslängd är ännu kortare än människans, några tusen flygtimmar. När jag navigerar genom det abstrakta, digitala rummet av Flight Patterns beundrar jag skalan och hastigheten av hela det osedda brinnande. Dessa är eldens banor. Men se hur elegant och prydligt jordens inre källor utarmas och omvandlas till gaser och ångor. Förbränningsprodukterna är som genomskinliga askmoln. Det globala flygtransportsystemet med dess underjordiska energikällor är på många sätt likt en utspredd, interaktiv vulkan.

Jag skulle vilja se en visualisering som Flight Patterns för flygtrafiken över hela världen, med en funktion gör det möjligt att följa utvecklingen med tiden. Det vore särskilt intressant att utforska veckorna kring 11 september 2001 och den senaste lilla krisen med askmolnet. Man skulle till exempel kunna se hur askmolnets rörelse följs av ett svart tomrum där flygspåren släcks över hela Europa och hur de tänds igen när systemet återhämtar sig. Om det fanns liknande data för sjö- och vägtrafik kunde man dra ihop en ännu större visualsering och ser hur de hela kopplas ihop. Man kunde visa hur förbränningen fördelas genom hela maskineriet och se var energin och restprodukterna sprids. Det vore sevärt.

Men jag skulle gå ännu vidare och använda simuleringsteknik baserad på numeriska modeller för att spana in i framtiden. Man kunde använda data för oljaresurser och kända förbrukninkgsscenarios och i storskaliga simuleringar studera deras interaktion med flygtransportförloppet. Jag gissar att inom nästa tjugo år kommer svärmen att tätna rejält över Kina. Det blir en massa glödande stjärnor som knyter flygspåren över deras hundratals flermiljonersstäder. Men under senare åren kommer väven av flygspår att försvinna i ett spöklikt avtagande. Detta när Peak Oil passerats några decennier och världen tvingas in i de nya epoken av hårdvunna syntetiska bränslen. Flygtransport bli då bara tillgänglig för de rikaste av individer och stora företag med brådskande ärende i utlandet.

Med hjälp av sådana numeriska simuleringar, öppna och globalt tillgängliga, borde det vara möjligt att undvika katastrof när oljan börjar ta slut. Med ett globalt perspektiv och med konstnärliga medel, som gör det väsentliga datamängder till något begripligt, kanske det finns en chans att undvika de stora resurskrigen som så många förutser. Kanske det då, efter några år blir åter lugnt i himlen över våra stora städer. Detta utan några år av svält och sjukdom.

Jag vill tro att om några år sitter en vithårig gubbe att tittar ut över stadsdelen här och lägga märke till påskliljorna som lyser i solen och fåglarna som flyger omkring mellan träden och bygga sina bo.

Jag vill tro att hans mamma är därute nu och leker.
- – - – - – -

Mina föräldrar växte upp i Kent i sydöstra England, ett område som drabbades hårt av luftanfall, inte minst av tyska flygplan på hemfärd efter räder över London. På sextiotalet ekade kriget ännu för oss barn, i alla filmer, serieböcker och i våra leker. Men när jag vid fem års ålder landade i England var allt sådant helt obekant. För mig var blotta ordet ‘krig’ ett mysterium, ett av många nya underliga leker. Pojkarna sprang omkring med ena armen utsträckt, yttrade konstiga, hostande ljud och skrek ”du är död!”. Döda djur hade jag sett och även döda människor men jag hade aldrig hört ett sådant utrop. Jag fick snabbt några förklaringar.

När min mamma såg hur vi lekte krig blev hon så upprörd att det skrämde livet ur mig. Hon grät och skrek och jag var tvungen att sitta ned och lyssna medan hon berättade om saker hon hade varit med om som tonåring. Jag fick höra om flygplan som fällde bomber på bostadshus och skolor, om hennes vänner som dog. Under åren fick jag höra fler historier av mina föräldrar och släktingar. Historier man hör av någon man känt hela sitt liv är av en annan karaktär än de man läser om eller ser i filmer. Man får en direkt känslomässig och andlig kontakt med det som har hänt och till de som var med.

Med serien ”Apocalypse”, fanns mycket jag uppskattade, bland annat berättandets saklighet och det franska perspektivet. Men det som nog var mest slående var användningen av restaurerade arkivfilmer, särskilt de med försiktiga inslag av färg. Gamla svartvita filmer hade förstärkts utan någon nyans av fiktion eller dramatisering och det var mästerligt gjort. Mer sådant behövs. De värsta man kan göra av dessa minnen är att göra fiktion av dem. Man kan tala om historien men andra världskriget med dess innovationer som industrialiserat folkmord och kärnvapen var bara en generation tillbaka. Ondskan som utlöstes då har förstås inte raderats från planeten. Man ska minnas med alla sina sinnen och vara ständigt vaksam på tecken av någon liknande fara.

Jag nämnde innovationer. Andra världskriget var en period av nästan obegripligt snabb teknisk utveckling. Alla de stora konflikterna avgjordes mer eller mindre av teknik och produktion varav det mest spektakulära var utvecklingen av kärnvapen. Men bland alla sataniska stridsmedel man ser från den tiden finns några tekniska innovationer som fick ännu större inflytande: elektronik och tubrörförstärkaren. Tubrör, eller ”thermionic valves”, var tekniken som möjliggjorde all utveckling av radio och radar, kommunikations- och navigeringsmedel, som tillät krigföring på en skala och hastighet större än någonsin förut. Men den militära tillämpningen av dessa tekniker var blott en aspekt. Där kan vi tala om en upptrappning, en utveckling som möjliggjorde större slag och större vågor av förstörelse. Men jag är övertygad om att elektronikens största påverkan inte var i direkt militära tillämpningar utan i dess användning inom masskommunikation, först och främst radio. För första gången i världens historia kunde en utvald individ tala direkt till en hel nation. Vid den tiden fanns inga konkurrerande medier. En ledare kunde på en gång få flera miljoner personer att stanna och lyssna till sitt tal, samtidigt. Det var som att tala högre och mer tydligt än en gud. Människan var inte beredd på sådant. Men radio var långt ifrån inte den enda användningen för tubrörsförstärkaren. Ville en ledare få ännu mera gudomlig status kunde han, med hjälp av samma teknik, stå på en scen och tala till tusenfaldiga folkmassor. För första gången hade människan så bemästrat blixtens kraft att hon kunde tala med en röst starkare än åskan. För en generation som var uppvuxen med enbart milda toner av akustiska instrument var den psykologiska påverkan av högtalaren en oemotståndlig kraft. Helt klart var den lille mannen uppe på den stora scenen den utvalde, landets frälsare. Han var ju större än alla gudar, även judarnas gud.

Utan radio och storskalig ljudförstärkning hade nazisterna kanske inte blivit till. Utan radio och den rådande bristen på elektroniskt meddelade underhållningsformer skulle Churchill och BBC inte heller kunnat redigera den andra sidan av konflikten. Under kommande decennier skulle andra ledare komma att skoningslöst utnyttja samma slags teknik. Men det kom också andra som ville tala som gudar och skrika som demoner, inte för krig utan för konstens skull, för att det är förfärligt kul och inte minst för sex, droger och hårda pengar. Utan de militära och politiska åtgärderna från andra världskriget skulle vi inte ha fått rock n roll, heavy metal, och inte heller svenska dansband och melodifestivalen. Detta på gott och ont.

Förra gången skrev jag om dagens namn, Valentin, och om en dikt från 1600-talet på samma tema, en bröllopsvisa av John Donne. Ämnesvalet var nog en smula oväntat för en blogg under rubriken ”scientific interpretations” men jag har en något bredare syn på naturvetenskap än vad som är vanligt nuförtiden. Namnsdagar, gammal folktro om fåglars parningstider och konsten att skriva i bundna versmått har alla plats inom vetenskapen.

När Donne skrev denna bröllopsvisan var människans världsbild säkerligen mycket annorlunda än idag. Ännu tolkades naturen som en skapelse av Gud, ett universum givet för människan att härska över, och vetenskapens domän omfattade mycket som vi nu skulle betrakta som religion och magi. Astrologi och astronomi var då inte som idag helt skilda discipliner. Astrologerna spelade en viktig roll i samhället, ungefär som nutidens experter i datorbaserad numerisk simulering. Människan har alltid haft ett behov av att förutse framtiden och nu som förr bemöts det av dem som sysslar med dolda beräkningar av ofattbar komplexitet. Astrologer på 1600-talet levererade kvantitativa förutsägelser om allt man ville veta, om vädret, skörden, positionen av fartyg, deras väntade hemkomsttid och lastens värde. De kunde även räkna fram avgörande bevis för åtalades skuld. Från nutidens perspektiv verkar det självklart att astrologernas metodik saknade grund i fysiska verkligheter och man får intrycket att deras verksamhet mest var bedrägeri. Men jag är säker att de flesta i branschen trodde helt på sina teorier och betraktade sina stora beräkningar med högsta allvar. Naturen var ännu besjälad och planeter och stjärnor uppfattades som levande och laddade med mystisk, symbolisk betydelse. Inom en sådan referensram var det säkert inte alls konstigt att ett visst förnamn skulle förknippas med ett datum, eller att precis vid den 14 februari skulle fåglarna söka och finna sina partner. Det förflutna befolkades inte av mindre vetande. Människan var minst lika tänkande som nu men hennes världsbild består av idéerna och fakta hon har till hands och kulturen hon är uppfostrad i.

Tidigt på 1600-talet var de rådande idéerna och teorierna romerska kyrkans dogma och antikens stora auktoriteter, som Aristoteles och Ptolemy. Men inom några decennier skulle världsbilden komma att göras om totalt. Snarare skulle den öppnas till en bild som var ständigt i förändring, ett gränsland som skulle utvecklas mot det okända. Samma år, 1613, när Donne skrev dikten ifråga, skrev en Galileo Galilei brev om hans iakttagelser av små, mörka fläckar på solen och för första gången lades fram sakliga bevis för att jorden, såsom alla andra planeter, kretsade runt solen. Mycket av beviset framlades samtidigt av en annan stor astronom, Johannes Kepler. Intressant nog var det att bara ett par år tidigare som Kepler hade vänt sin uppmärksamhet från de väldiga föremålen i himlen mot stjärnliknande föremål i mikrokosmos. Januari 1611 skriv han ett brev till en vän och bifogade en essä på latin Strena Seu de Nive Sexangula, ”en nyårsgåva av hexagonala snön”. Texten räknas nu till den första naturvetenskapliga skildringen av kristaller med insikt om deras uppbyggnad. Hans funderingar om varför kristallerna hade just sexfaldiga former var en föregångare till fasta tillståndets lära och på lite längre sikt till nutidens halvledarteknik, mikroelektronik och datorer. Men allt detta kom han på bara genom att titta på snöflingor som fastnade på hans kläder och att tänka sig fram.

Galileos brev användes trettio år senare som bevis i den slutgiltiga rättegången av romerska kyrkans inkvisition där han blev tvungen att förneka sitt tidigare vetenskapliga arbete och acceptera att det var den gamla, jordcentrerade modellen av universum som var korrekt. Att kyrkan skulle ta ställning i sådana vetenskapliga frågor verkar från nutidens synpunkt helt främmande. Men dess position hade försvagats under flera decennier av reformationens anfall. Bibeln hade publicerats på tyska och 1611 även på engelska under kungligt mandat och därmed var kyrkans monopol på skrifterna borta för alltid. Troligen var det inte så mycket detaljerna av hur universum fungerade som hotade kyrkan utan att någon skulle kunna komma åt kunskap om hur himmel och jord fungerade helt oberoende kyrkans lärdom och doktriner. Men en organisation vars makt bygger på godtyckliga hemligheter och kunskapsmonopol kan aldrig vara helt säker. Knappt tio år efter inkvisitionen mot Gallileo, på juldagen 1643 i en liten by i Linconshire, England föddes ett gossebarn som skulle förändra människans världsbild såsom ingen annan. Hans namn var Isaac Newton.

______________________________________________
Bilderna: Astronomisk ur från 1400-talet, Domkyrkan i Lund, 8 april 1999.
Religion and the Decline of Magic, Keith Thomas (Oxford, 1997)
The Timetables of Science, Alexander Helmans and Bryan Bunch (Simon & Schuster, 1988)
On the six cornered snowflake / Johannes Kepler / Galileo Galilei / Snöflingor bygger sin form på sex

Ifall ni missat datum för det här inlägget har jag skrivit det på väggen, eller snarare på en glasskiva. Se bilden till höger. Enligt den svenska almanackan är det alla hjärtans dag, med namnsdag Valentin.

Här i Sverige finns en charmigt lågmäld tradition att vilka vänner som helst kan skicka en hälsning till varanndra. Jag minns ett tillfälle när jag fick sådana fina kort från två tjejkompisar i Sverige och samtidigt några störande påminnelser från andra jag hade träffat under året i England. Det var första gången jag lade märke till den nordiska tolkningen av en gammal katolsk högtid.

Idag var det slående tyst ute, förutom trafikbruset. För några dagar sedan var det soligt, töväder och man hörde talgoxar ekande mellan husen, som gungande grindar. De enda jag hörde idag var skator och kråkor. Vad gäller fåglarna finns inga tydliga vårtecken, inte här i alla fall.

Man hör jämt att världen blir varmare och våra vintrar mildare. Men det verkar inte stämma med en gammal text jag läste just idag. Med hänsyn till dagen och dess firande letade jag fram en mindre känd dikt av den store engelske poeten John Donne (1572-1631). Han är nog mest känd för en genial meditation som börjar ”Ingen människa är en ö …” och slutar ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Den texten är en favorit hos lärare och ungdomsledare och jag fick höra den minst två gånger per år under hela min uppväxt. Men det var först som student som jag blev nyfiken att läsa mer av Donne. Hade det funnits ett Nobelpris i litteratur på den tiden skulle John Donne säkert ha fått det. Han var en människa med stort intellekt, verksam som jurist, präst, teolog och även som parlamentsledamot. Men läser man bara dikterna är det tydligt att han också hade ett rikt privatliv med många och starkt varierande kärleksförbindelser. Vi talar här om en nationalskald och om lyrik från barocktiden, med stränga versmått och rim. Men jag tror ändå att Donnes dikter för det mesta är både lättare att förstå och mer underhållande än många av nutida dikter på engelska.

Till dagens dikt då. Anledningen till att jag tänkte på den just idag var förstås titeln och temat. Dikten är en ”epithalmion” en bröllopsvisa för ett par som gifte sig den 14 februari 1613. Paret ifråga var prinsessan Elisabeth Stuart och Fredrick Elector Palatine. Det kungliga bröllopet var en stor händelse med mycket pampig ceremoni och hade tydligen arrangerats med ett politiskt syfte. Men enligt allt tillgänglit bevis råkade de tycka mycket om varandra och det blev ett lyckligt äktenskap.

När jag först läste dikten hade jag ingen aning om dess historiska bakgrund. Jag är inte särkilt välläst i historia och på åttiotalet var sådan information inte alls lika lätt till hands som den är nu. För mig var det textens musikalitet och rika bildspråk som var mest tilltalande. Men samtidigt finns även ett flertal djärva humoristiska inslag. Poeten hade säkert kul när han smidde dessa fina versrader. När texten lästes upp var det säkert mången hovlig dam som rodnande och fnissande bakom sin solfjäder.

Poeten tilltalar inte brudparet direkt. Diktens du är biskop Valentine, en av flera kristna martyrer med samma namn som förknippas med dagen. Dikten består av nio rimmade verser, bestående av fjorton rader var. Varje vers avslutas med det utmärkt rimvänliga namnet Valentine.

Första versen bygger på en urgammal folklig föreställning, gemensam för både Skandinavien och England, att det var på just den dagen i februari som fåglar sökte och fann sina makar. Fågelmotivet upprepas genom hela dikten i olika roande variationer. Till exempel i andra versen liknas brudparet till ett par fenixfåglar som är mot varandra ”mutual nests”, alltså ömsesidiga bo, vad det än kan betyda. Det finns säkert en officiell svensk översättning någonstans. Men jag bjuder på min egen av första versen, snabbt gjort och med knappt en skugga av bevingade rim.

Hälsar biskop Valentin, vars dag det är
Hela luftrummet är ditt stift
och alla de kvittrande körsångarna
och andra fåglar är dina församlingsbor
som du viga varje år.
Den lyriska lärkan och den allvarsamma, viskande duvan
Sparven som försumma sitt liv för kärleken
Hemmets fågel, med det röda magtäcket
Du får koltrasten att skynda fram precis som
guldfinken, eller kungsfiskaren
Maken tittar ut och flyger snabbt fram
och möter sin fru, som bär sin dunfjäderbädd
Idag gladare än någonsin
Denna dag, som kunde tända dig själv,
gamle Valentin.

Hela texten i original finns på nätet (länk nedan). Som den bästa ordmusiken, går den alldeles utmärkt att läsa upp oavsett om man förstår den eller inte. Jag avstår från att lägga upp en egen uppläsning. Såsom alla fåglarna här idag vill jag vara tyst. Än är det mörkt om kvällarna häromkring.

=========================
Länkar: Alla hjärtans dag / Valentines Day / Elizabeth Stuart / Frederick (V) Elector Palatine / John Donne / An epithalamion on the lady Elizabeth and count Palatine being married on St. Valentine’s day.

Hälsningar
Jonathan

Följande text skrev jag som ett svar på Folkpartiets förslag att introducera undervisning på engelska från årskurs ett. Förslaget har redan fått hård kritik, till exempel i SvD debattartikeln ”Övertro på engelskans betydelse”, av Svenska Akademins ledamot Horace Engdahl och ständige sekreterare Peter Englund med flera. Men här presenterar jag några personliga erfarenheter och argument som förhoppningsvis också kan tilltala politikerna. Texten har även lagts upp i bloggen för nätverket Språkförsvaret.

Satsa på svenska och invandrarnas hemspråk

Att lära sig ett visst mått av internationell engelska är för kommande generationer i stort sett oundvikligt. Att lära ut engelska redan i första klass vore lika enfaldigt som att undervisa ungarna i dataspel och TV-tittande. För min del är detta självklart. Mycket viktigare vore en rejäl satsning på undervisning i elevernas modersmål och i landets huvudspråk. Därmed får barnen en språklig grund och referensram. Barn ska ha starka och trygga rötter, både i sina hemspråk och i svenskan. Undervisning i andra språk så tidigt är rentav slöseri med tid och kraft.

Som barn kan man lära sig språk snabbt och naturligt som en koltrastunge kan lära sig sjunga. Men detta innebär inte att det finns något värde i att planmässigt lära små barn främmande språk. Om språket inte används senare i livet kan det försvinna som rök i vinden. Jag växte upp med två språk tills jag var fem och ett halvt år gammal: engelska och oriya. Oriya är ett mindre indiskt språk och talas som modersmål av ca 35 miljoner människor. Oriya var språket jag talade med mina lekkamrater, barnen i byn, snickaren, kocken och vår barnflicka. Men med mina föräldrar talade jag alltid engelska och efter bara några månader i England kunde jag knappt ett ord längre på oriya. Min barndoms andra språk var borta. Som femtioåring skulle jag ha ytterst svårt att lära mig språket nu. Trist men sant.

Kring 1967 introducerades i alla brittiska skolor undervisning i franska, redan vid 8 års ålder, och jag var med från första början. Det var ett stort och välfinansierat initiativ i vilket dåtidens mest avancerade pedagogik tillämpades med bland annat bandspelare och bildspel. De som hade råd kunde till och med åka till Frankrike och träffa riktiga franska skolbarn. Motiveringen för den stora satsningen på franska var att Storbritannien skulle träda in på den s k ”Common Market”, föregångaren till nutidens EU. Storbritanniens två tidigare ansökningar om EC-medlemskap i 1962 och 1967 hade avvisats av Frankrike. Observera, på den tiden var det franskan som betraktades som nyckeln till den nya globala marknaden.

Storbritannien fick EC-medlemskap i januari 1973 men snart därefter avskaffades undervisningen i franska för barn i s k Primary Schools, åldersgrupp ca 7-10. Man hade bevisat att tidig undervisning i franska inte hade någon positiv påverkan på resultat i den nationella examen man tar i 16 års-åldern. För mig var det inte alls kul att läsa franska, år efter år. Jag hade ingen användning för språket. Såsom de flesta familjer hade vi inte råd med utländska semestrar. Vid första möjliga tillfälle valde jag i stället spanska, som jag kunde höra på min kortvågsradio, blandat med spännande musik och häpnadsväckande nyheter från Sydamerika. Jag gillade att studera spanska och fick bra betyg. Men eftersom jag inte hade någon användning för varken franska eller spanska i vardagslivet glömde jag bort allt förutom enstaka ord och fraser.

Det finns tre saker jag har lärt mig från dessa upplevelser.

1. Om ett barn inte använder ett språk kan det lätt glömmas. Språkundervisning för små barn är en hållbar investering bara när språket används omgående i barnets dagliga liv.

2. Så snart ett barn kan engelska sjunker deras motivation att lära sig något annat språk. Inflödet av information på engelska blir oundvikligt större än på andra språk.

3. Engelskans ställning som nummer ett bland världsspråken är något tillfälligt. Andra språk, t ex arabiska, spanska, mandarin, hindi etc. ökar i användning och växer i betydelse.

Om ett barn inte växer upp i ett hem där engelska talas som första språk, finns det ingen långsiktig nytta med tidig undervisning i engelska. Om barnets hemspråk varken är svenska eller engelska kan för tidig undervisning på engelska vara skadlig för barnets identitet och allmänna utveckling. I stället för engelska vore det mer värdefullt att göra en bestämd satsning på svenska och, för barn som har ett annat hemspråk, deras hemspråk. Till exempel om mamman talar spanska och pappan talar japanska borde de få undervisning i svenska, spanska och japanska, redan från första klass.

En sådan heminriktad språkundervisning skulle ge hållbara resultat: en generation med äkta flerspråkighet. Tack vare Sveriges öppna invandringspolitik har vi möjlighet att uppfostra generationer med större språkliga tillgångar än någonsin. Dessa språkliga förbindelser mellan familjemedlemmar, kan förstärka Sveriges ställning i världen på ett sätt som aldrig skulle kunna hända via relativt ytliga bekantskaper med engelska som andra språk. Nyckeln till Sveriges framgång på den globala världsscenen är inte engelska utan äkta flerspråkighet och starka band med våra ursprungsländer. På det sättet kan vi nog säga att vi är världens modernaste land.

Vill vi ha ett tänkande, avancerat och demokratiskt land att leva i, vill vi att Sverige ska kunna konkurrera i framtidens globaliserade handel och politik, då ska vi lära barnen svenska och deras hemspråk. Dessa är världsunika tillgångar. Engelska har alla.

Jag har jobbat en hel del i Sverige och det var genom mitt yrke jag först lärde mig svenska. Bland mina första ord var följande: vingen, vingar, vingarna, vingspets, vingrot, nosvinge, vingspetsrobotar, vapenbalk, spaningskapsyl, lastalternativ, svets, nitar, infästningspunkt, egenfrekvens, svängningsformer, dämpningskurvor, sorteringsalgoritm, fladderberäkningar, företagshemligt och hemligt. Såsom när jag först lärde mig att segla eller att spela gitarr var den språkliga invigningen centralt för min uppskattning av konsten.

En sak som slog mig när jag först jobbade här var att språket var av enormt stor betydelse för svensk industri. Jag hade sedan länge beundrat att Sverige, ett glesbefolkat litet land i norra Europa, hade självständigt utvecklat några av de mest avancerade stridsflygplanen i världen. Dito kamerorna som fångade de första bilderna av jorden sedd från månen. Men det var först när jag började jobba här, hos Saab AB i Linköping, som jag insåg att detta var till en stor del tack vare själva språket. I det svenska språket fann jag något kyligt, vasst, direkt och förträffligt smidigt. Det var för mig ett helt nytt sätt att tänka.

Jag flyttade till Sverige i 2001 och ända tills april 2009 var jag anställd som forskare hos FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. Inom FOI jobbar många högutbildade utländska forskare, från bl a Iran, Chile, Frankrike och Tyskland. Alla läser och skriver vetenskapliga artiklar på internationell engelska, ett språk som har blivit nutidens latin. Men nästan utan undantag talar alla svenska på jobbet. Engelska talas enbart när det kommer någon till bordet som inte kan svenska. Det svenska språket används för i stort sätt all internkommunikation både skriftligt och muntligt. Detta gäller inte minst för de många detaljerade tekniska diskussionerna framför skrivtavlan eller datorns bildskärm.

Svenskan är ett språk som är utmärkt lämpat för teknik och vetenskap. En anledning till detta är ordförrådet och historiken. Många av de allra största grundstenarna till nutidens vetenskap och teknik består av tankestrukturer som ursprungligen utvecklades på svenska. Några kända namn bland dem som formulerade sina tankar på svenska är Linné, Arrhenius, Berzelius, Celcius, och Ångström samt banbrytande ingenjörer och företagare som Enoch Thulin och Alfred Nobel.

Många svenska politiker, samt stora makthavare i näringslivet och utbildningsväsendet verkar ofta alltför angelägna om att förkasta svenskan. De agerar som om språket var något irrelevant, eller bara dekorativt. Landets stora, världskända företag, som för blott några år sedan var helsvenska organisationer, håller nu på omvandlas med rasande fart till rotlösa globala ”brands” med en hastigt påklistrad språkdräkt på engelska. Den handlingen, tycker jag, är likartad med grovt förräderi, ett slags nationellt självmord initierat från samhällets högsta nivåer.

Jag hävdar att av Sveriges alla naturliga tillgångar är det svenska språket den mest grundläggande och den som är av störst ekonomisk betydelse. Jag tänker på några ord av J.M.G. le Clezio i hans nobelföreläsning från 2007: ”Dans la forêt des paradoxes”, ”I paradoxernas skog”.

”… Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt dess beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek. Men utan de talandes hjälp blir språket virtuellt. Det kan förlora sin must, utarmas och dö ut. …”

Observera: Språket är inte bara till för sagor, dikter och lite löst snack vid fikabordet. Sveriges rikes lagar är skrivna på svenska. Allt som sker inom det svenska rättsväsendet genomförs på svenska. Och likaså vår främsta kulturella dialog, både högkultur och populärkultur. Allt från Strindberg och Stagnelius till ”Kvarteret Skatan” och ”På spåret”, texter av Feven, Timbuktu och Lars Winnerbäck och mycket annat är förstås på svenska. Språket är grunden till lagen, samhället, kulturen och själva livet. Det vet alla.

Men en sak som verkar försummas i allt som skrivs om det svenska språket och språkpolitiken är att svenskan är för svensk nationalekonomi vad marken och älvarna är för skogarna. Grunden till alla våra stora industrier består av levande kunskaper som skapades, skrevs och verkställdes på det svenska språket. Kolla gärna historien om Ericsson, Saab, Volvo, Vattenfall, SKF, ABB, Sandvik, till och med H&M. Ända fram till 1990-talet var de tekniska och ekonomiska underlagen i alla dessa företag nästan helt på svenska. Utan det svenska språket skulle det moderna, industriella Sverige aldrig någonsin ha blivit till.

Alla som har svenska som modersmål och nästan alla som har adopterat svenska som vardagsspråk har lättast att arbeta och samarbeta på svenska. För de flesta är det påtagligt hindrande att handskas med engelska. Det är det svenska språket som håller landet i drift och som håller landet samman. Språkets betydelse för folket samt dess funktionella och ekonomiska värde kan aldrig överskattas. Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.

Man hör jämt de hemmablindas mantra att vi måste ”globalisera” för att överleva och att därför måste alla vänja sig vid att kommunicera på någon ungefärlig engelska. Men detta är en lögn jag vägrar att förstå. Som en skämd frukt är det en fara som inte ens ska beröra läpparna.

Med all mediateknik i nutiden är det mer tydligt än någonsin att jordens språk är mångfaldiga. Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är. Med varje språk som dör ut försvinner inte bara dess sagor och sånger utan även dess särartade tankar och minnen, levande kunskaper som kan leda oss till nytt vetande och ny vishet. I vissa språk kan finnas unika tankegångar som kan leda oss in i en hållbar framtid på jorden, som kan avslöja våra färdvägar bland stjärnorna. Språkens mångfald är såsom naturens inte någonting besvärligt som jämt måste utplånas och likriktas. Diversiteten uppstår från naturlagar och det lönar sig att studera hur man kan dra nytta av den.

Sedan antiken har språk varit ett avgörande medel i internationell handel. Tack vare Sveriges öppna invandringspolitik har alla våra inhemska företag en resurs av högutbildade svensktalande medborgare som har andra språk som modersmål, till exempel arabiska, bengali, hindi, kinesiska, koreanska, japanska, farsi, franska, spanska, thai … till och med engelska. Och det är för den delen inte bara de högutbildade som är av värde. Ekonomin kan förstärkas med hjälp av alla som har kontakter med sina hemspråk, ursprungskulturer och ursprungsländer. Med detta har Sverige ett världsunikt försprång.

Det är nog Sveriges invandrargrupper som är garanter för att det svenska språket inte raderas från landet. Jag får känslan ibland att det bara är vi som uppskattar språkets värde och nytta. Jag är säker på att om dagens inhemska studenter kunde välja språk på sina utbildningar skulle de flesta välja svenska. Likaså skulle de som arbetar inom svenska företag helst skriva och läsa på svenska. Att så många tvingas att kommunicera på stapplande engelska är troligen en av de största och minst uppmärksammade faktorerna som påverkar den svenska ekonomin negativt. Detta är ett fel som både snabbt och lätt kan åtgärdas.

Svenskan är sannerligen ett underbart språk: ett språk att äga, älska och ärva. Låt oss göra så.

Foto Saab J35 Draken, Manaminne, Nordingrå. // Hällristningar, Näsåker. augusti 2008.

PDF/Tryck

Koltrasten, turdus merula, tillhör så klart släkten turdus, eller trastfåglar. Det engelska namnet, Blackbird, svart fågel, är något grovt och barnsligt men passande ändå. Namnet togs inofficiellt av ett extremt dimensionerat amerikanskt flygplan, Lockheed SR-71, som flög 1964-1998, huvudsakligen på spaningsuppdrag. Det var världens snabbaste jetflygplan med maxfart Machtal 3,5 dvs 3,5 gånger ljudhastigheten men dess uppgift övertogs så småningom av spaningssatelliter.

Fågeln blackbird fick också namnge ett kort musikstycke som man kan hitta i O’ Neals Music of Ireland, bland Set dances, speciella danser. Låten spelas oftast i högt tempo, som en reel och används ofta på provspelningar. Varje spelman ska ha sin egen version av the blackbird och använda den för att visa upp sin unika spelstil. Det är en rolig låt att spela på gitarr, särskilt i en tonart där man kan få de öppna strängarna att klinga. Koden till musiken, alltså noterna, ges nedan tillsammans med en avbildning av ljudsignalen.

Här spelar jag genom hela melodin två gånger och avslutar med en liten improvisation. Loopens början och slut visas med röda prickar på ljudsignalens diagram. Gitarren jag spelar är en svart Memphis, en japansk Les Paul kopia, som jag lånat av min kompis Mats (tekn.dr och specialist inom akustik och strukturdynamik). Förstärkaren är min egen VOX Pathfinder 10. Ni som kan läsa noterna kan bedöma hur noggrannt jag spelar. Det finns säkert några små avvikelser från den skrivna versionen. Den inspelade signalen har inte redigerats. Det är en direkt engångstagning med alla sina vassa kanter. Signalen är i MP3-format och varaktigheten är 108 sekunder. Varsågod och lyssna.

ladda ner mp3-filen