Jul 18

Månbilden här intill tog jag på kvällen söndagen den 18:e juli. Vi vandrade på södra sidan av Stroplsjödalen i nationalparken Dovrefjell, Norge. Lite mer än en timme senare slog vi upp tältet, ett stenkast från bäcken Stropla. Det hade varit en fin dag, solklar och sval med en mjuk vind, lagom att hålla myggorna borta. Hela den dagen har jag i minnen och den är knuten till just detta ögonblick, när jag skymtade månen och hur den låg, vid sluttningen. Det finns någonting i formen som alltid slår mig: månskivan, så nära marken och blekt av luftens blåa ljusdimma. Ser jag den är det alltid på en uppförssträcka, sent på dagen och även om jag inte tänker på det kommer ett eko genom alla vandringsminnen. Jag är berörd av månen.

Förra gången skrev jag om ”celestial recurrences”, om dagbokens oundvikliga stämpel av himmelska upprepningar, som solstånden och månens dagar. Dessa astronomiska cykler sätter storskaliga mått på tiden, såsom sidorna och linjerna på blocket fördelar min handskrift. Det är genom jämna, periodiska förlopp att tiden synliggörs. Vi är varelser av tid och rytm. Tiden är ristad i våra hjärtslag, vår andning och våra fotsteg. Men det är sällan man kommer i fas med dessa naturliga mönster. För att närma sig naturen och sig själv behövs numera en medveten ansträngning, som att ta sig upp på fjällen och bo därute en stund.

Mina årliga vandringsturer är ett slags pilgrimsfärder, fast de brukar inte ha någon anknytning till etablerade heliga platser. För mig hör alla vildmarker till det heliga. Vildmarken är det som kvarstår av den givna världen, den skapade och oförorenade. Jag ser världen som fallande, neddragen inte av människans synder, utan av förstörande krafter som är större än människan, krafter som utlöser sig genom fenomenet teknik. Jag bor i en av de renaste och mest naturnära städerna på jorden, och den är ingen riktig storstad heller. Ändå upplever jag staden som en bur och mitt dagliga liv som något liknande fångenskap. Jag känner en ständig längtan att ta mig därifrån och komma ut på ett öppet landskap, någonstans utan odlingar och bebyggelse. Jag vill rymma staden och de tama slätterna, komma upp på höjderna och få en glimt av evigheten.

När jag vandrar vill jag inte bo i en stuga och göra dagsturer och toppturer. För mig är hela syftet med att ta mig till fjällen att komma ifrån de raka linjer av hus och hem och rymma från hela det fängslande nätet av bekvämligheter som kranvatten och el. Det jag vill är att ta mig bort från allting, att komma ut i naturen och bli åter beroende av den. Jag går gärna ifrån vandringslederna och slår upp tältet där det inte finns något spår av andra människor. Av säkerhetsskäl går jag dock sällan ensam. När man vandrar och tältar blir det mycket lättare om man är två. Detta om ens sällskap är någon som behärskar konsten och trivs med att vandra lätt. Och så var det på denna tur. För första gången i årtal var jag ute och vandrade med min fru, Anna. Jag vet att med henne kommer jag aldrig att gå vilse, eller ta med mig något som vi kunde klara oss utan. För de som vill ha siffrorna, vi gick ut för sju dagar med respektive 18 och 13 kg på ryggen och vi inskaffade inga varor under turen.

De första tre dagarna var vädret deprimerande regnigt och dimmigt. En kväll låg dimman så tät att när jag gick ut för att hämta vatten kunde jag inte hitta tillbaka till tältet. Efter att ha irrat runt och ropat i en kvart eller mer hörde jag vännens röst, och hon var inte så långt ifrån mig heller. Ett tungt, mörkt moln låg över oss och luften fylldes av regn och dis. Det var så dålig sikt att vi stannade två nätter i samma läger och under hela den tiden gick vi knappt mer än ett par hundra meter från tältet.

Jag tänkte på Scotts sista Antarktisfärd, 1912, och Capten Oats ord när han gick ut i snöstormen. ”I’m going for a short walk. I may be some time.” Det var mörkt, kring 50 eller 60 minusgrader och det blåste storm. Senare, när Scott skrev sina sista ord, hade deras mat och bränsle tagit slut. Utan värme och med inga möjligheter att ta sig vidare var det bara att ligga i tältet och vänta för döden. Ändå visste de att mindre än två mil bort låg deras stora förvaringsläger, One Ton Camp. Jag hade precis läst hela historien i ”The Worst Journey in the World”, av Aspley Cherry-Garrad. Författaren var den yngste i expeditionen och med i räddningspartiet som hittade och begravde männen, Scott, Oats, Wilson, Bowers och Evans, de som nådde sydpolen. Hans bok är världskänd som ett mästerverk och en av de finaste reseskildringar som någonsin har skrivits på engelska. När man råkat ut för dåligt väder kan sådana referenser ge ett värdefullt perspektiv på ens lidande och tristess.

Efter dagarna i dimman hade vi för det mesta fint väder, några regnskurar då och då men annars mycket god sikt. Vi följde lederna men de var så oslitna och sparsamt markerade att det kändes nästan som att vandra vilt. Förutom några enstaka möten med vänliga norrmän var vi helt ensamma därute. Som många gånger förr kom den berusande känslan av försvinnande, befrielsen att åter bli ett litet sandkorn bland vidderna.

Natten till lördag 17:e juli tältade vi vid norra spetsen av sjön Langvattnet, ca 1400 möh, en klassisk ”ribbon lake” i en djup U-formad dal. Det var mycket blåsigt och läget kunde knappast ha varit mer exponerat men vi kunde inte gå vidare. Det var sent på dagen och längre fram sträckte leden över en dryg mil av brant blockterräng. Sjön var ännu upplyst av solen men ytan piskades i skiftande lappar av små, vita bränningar. Kalla bergskuggor drog sig sakta över marken.

I tältet var vi varma och trygga fast vinden slog vilt mot den fladdrande duken och visslade bland stenarna omkring. Vi hade allt vi behövde och mer. Trangiaspisen tändes med första gnistorna från eldstålet och det blev tortellini och mexikanasoppa till middag. Sedan drack vi te och mumsade på flatbröd med russin och hasselnötter. Och allting smakade så gott som det bara kan när man varit ute och vandrat hela dagen.

Jag hade dubbelförankrat de viktigaste av tältsnörena och lagt tunga stenar över tältpinnarna men under natten blev vinden så stark att det kändes tveksamt om tältet skulle hålla. Inifrån ett tält får man ofta en överdriven uppfattning av vädret. Ljudet av regn och vind på tältduken kan lätt ge intrycket av en storm även när det inte är ett dugg farligt ute. Men så var det inte då. När jag gick ut hade jag ibland svårt att hålla mig stående. Det värsta var att vinden var så extremt ojämnt. Några minuter var det helt stilla och sedan slog det till med byar av orkanstyrka. Upplevelsen inifrån tältet var som att ligga i en jättelik trumma och så snart man somnade kom ett dånande anfall av åskliknande slagljud. Jag vet att vi sov några korta stunder för jag minns flera drömmar, en där jag svävade över en avgrund av virvlande dimmor och höll i ett jättelikt fladdrande segel. Men för det mesta låg vi halvvakna, höll om varandra och mumlade som i bön vår övertygelse att allt var helt okej, visst skulle vi överleva. Vi hade ett bra tält och det var ju bara sommarväder.

Omkring klockan tre på natten blev det alldeles vindstilla och tyst, en underlig stillhet. Vi gick ut och såg oss omkring. Himlen och molnen lyste i nyanser av violett och mörkblått och den långa sjön låg stilla och speglande. Bergtopparna stänktes av skarpt solsken mot mörka, brinnande moln. Jag ville inte ens försöka avbilda scenen. Att rama in den hade varit som att trotsa Gud. Istället gick vi in och sov och drömde tills vi stördes igen av solens ljus och värme. Bilden som visas här tog jag tidigt den morgonen och sidorna från den lilla vaxduksboken skrevs på samma plats.
Langvatnet
Langvatnet

Tagged with:
Jul 09

Hela maj och juni har glidit förbi utan att jag lagt upp någonting här. Bland de förbipasserade milstolparna är Vallborg, Pingst, Nationaldagen, det kungliga bröllopet, och sommarsolståndet. Bilden med flaggan togs på Skeppsbrokajen, Stockholm, på kvällen lördagen den 19 juni.

För ett par veckor sedan satt jag ute i solen på St Kalholmen och läste dikter av Philip Larkin. Till min förvåning fick jag en oväntad påminnelse om min försummade blogg.

And the empty pages?
Should they ever be filled
Let it be with observed

Celestial recurrences
The day the flowers come
And when the birds go.
Och de tomma sidorna?
Skulle de någonsin fyllas
låt det bli med iakttagna

himmelska upprepningar
Dagen då blommorna kommer
och när fåglarna flyttar.

Citatet är de sista två stroferna i dikten Forget What Did från samlingen High Windows utgiven juni 1974. Diktens tema är en dagbok som upphör.

Philip Larkin (1922-1985) är en av de största engelska poeterna av det senare 1900-talet. De sista trettio åren av sitt liv var han bibliotekarie vid University of Hull. I många av hans dikter känner jag igen bilder av staden och den delen av landet, fast platsnamnen förekommer ytterst sällan i texterna.

Till Pingstafton hade jag skissat på en liten meditation kring en av de mest kända av Larkins dikter, The Whitsun Weddings. Whitsun, dvs ”white sunday” är den engelska benämningen på Pingstdagen och på 1950-talet, när han skrev första utkastet, var den helgen ännu en mycket populär tid för bröllop. Dikten är särskilt tilltalande för mig eftersom den skildrar en tågresa från Hull till London. Linjen är för mig förknippad med flygresor till Sverige kring slutet av 1990-talet. Jag hade pysslat med några rader om kärleken och flygplatser, hur Stockholm Arlanda blev landets Official Love Airport. Men då tänkte jag det var bättre att låta bli. Allt kring bröllop och LOVE har i år blivit väl utforskat av andra.

Visst kommer jag att skriva vidare, och jag ska inte begränsa mig till iakttagelser av s k himmelska upprepningar. Som avslutning vill jag dock göra två sådana noteringar. Det stora äppelträdet på vår gård har för längesen blommat ut men trastarna och svalorna är kvar.
Tagged with:
Mar 05

Den här gången bjuder jag inte på egna bilder utan ett par filmrutor från den franska dokumentärserien ”Apocalypse”, eller ”Världens undergång”, som den heter på SVT-tablån. I tio makalöst producerade avsnitt fick vi se ett annorlunda perspektiv på det nästan obegripligt fasansfulla händelseförloppet som var andra världskriget. Som engelsman född i slutet av 1950-talet är detta krig fortfarande ganska nära med spår i levande minne.

Mina föräldrar växte upp i Kent i sydöstra England, ett område som drabbades hårt av luftanfall, inte minst av tyska flygplan på hemfärd efter räder över London. På sextiotalet ekade kriget ännu för oss barn, i alla filmer, serieböcker och i våra leker. Men när jag vid fem års ålder landade i England var allt sådant helt obekant. För mig var blotta ordet ‘krig’ ett mysterium, ett av många nya underliga leker. Pojkarna sprang omkring med ena armen utsträckt, yttrade konstiga, hostande ljud och skrek ”du är död!”. Döda djur hade jag sett och även döda människor men jag hade aldrig hört ett sådant utrop. Jag fick snabbt några förklaringar.

När min mamma såg hur vi lekte krig blev hon så upprörd att det skrämde livet ur mig. Hon grät och skrek och jag var tvungen att sitta ned och lyssna medan hon berättade om saker hon hade varit med om som tonåring. Jag fick höra om flygplan som fällde bomber på bostadshus och skolor, om hennes vänner som dog. Under åren fick jag höra fler historier av mina föräldrar och släktingar. Historier man hör av någon man känt hela sitt liv är av en annan karaktär än de man läser om eller ser i filmer. Man får en direkt känslomässig och andlig kontakt med det som har hänt och till de som var med.

Med serien ”Apocalypse”, fanns mycket jag uppskattade, bland annat berättandets saklighet och det franska perspektivet. Men det som nog var mest slående var användningen av restaurerade arkivfilmer, särskilt de med försiktiga inslag av färg. Gamla svartvita filmer hade förstärkts utan någon nyans av fiktion eller dramatisering och det var mästerligt gjort. Mer sådant behövs. De värsta man kan göra av dessa minnen är att göra fiktion av dem. Man kan tala om historien men andra världskriget med dess innovationer som industrialiserat folkmord och kärnvapen var bara en generation tillbaka. Ondskan som utlöstes då har förstås inte raderats från planeten. Man ska minnas med alla sina sinnen och vara ständigt vaksam på tecken av någon liknande fara.

Jag nämnde innovationer. Andra världskriget var en period av nästan obegripligt snabb teknisk utveckling. Alla de stora konflikterna avgjordes mer eller mindre av teknik och produktion varav det mest spektakulära var utvecklingen av kärnvapen. Men bland alla sataniska stridsmedel man ser från den tiden finns några tekniska innovationer som fick ännu större inflytande: elektronik och tubrörförstärkaren. Tubrör, eller ”thermionic valves”, var tekniken som möjliggjorde all utveckling av radio och radar, kommunikations- och navigeringsmedel, som tillät krigföring på en skala och hastighet större än någonsin förut. Men den militära tillämpningen av dessa tekniker var blott en aspekt. Där kan vi tala om en upptrappning, en utveckling som möjliggjorde större slag och större vågor av förstörelse. Men jag är övertygad om att elektronikens största påverkan inte var i direkt militära tillämpningar utan i dess användning inom masskommunikation, först och främst radio. För första gången i världens historia kunde en utvald individ tala direkt till en hel nation. Vid den tiden fanns inga konkurrerande medier. En ledare kunde på en gång få flera miljoner personer att stanna och lyssna till sitt tal, samtidigt. Det var som att tala högre och mer tydligt än en gud. Människan var inte beredd på sådant. Men radio var långt ifrån inte den enda användningen för tubrörsförstärkaren. Ville en ledare få ännu mera gudomlig status kunde han, med hjälp av samma teknik, stå på en scen och tala till tusenfaldiga folkmassor. För första gången hade människan så bemästrat blixtens kraft att hon kunde tala med en röst starkare än åskan. För en generation som var uppvuxen med enbart milda toner av akustiska instrument var den psykologiska påverkan av högtalaren en oemotståndlig kraft. Helt klart var den lille mannen uppe på den stora scenen den utvalde, landets frälsare. Han var ju större än alla gudar, även judarnas gud.

Utan radio och storskalig ljudförstärkning hade nazisterna kanske inte blivit till. Utan radio och den rådande bristen på elektroniskt meddelade underhållningsformer skulle Churchill och BBC inte heller kunnat redigera den andra sidan av konflikten. Under kommande decennier skulle andra ledare komma att skoningslöst utnyttja samma slags teknik. Men det kom också andra som ville tala som gudar och skrika som demoner, inte för krig utan för konstens skull, för att det är förfärligt kul och inte minst för sex, droger och hårda pengar. Utan de militära och politiska åtgärderna från andra världskriget skulle vi inte ha fått rock n roll, heavy metal, och inte heller svenska dansband och melodifestivalen. Detta på gott och ont.

Tagged with:
Feb 21

Nu är det söndag igen och äntligen hinner jag skriva lite på den här bloggen. Vintervädret håller i sig och utsikten från mitt arbetsrum är ungefär som den var för en vecka sedan. Fast det snöar just nu, fina snöflingor drivande i stora virvlar mellan husen, glittrande i det skarpa solskenet. Jag minns en dag på jullovet när jag försökte fånga snöflingor på en liten glasskiva för att titta på dem med mitt mikroskop. En hel dag kämpade jag tills jag kom på att det enda sättet att klara av det var att ha mikroskopet utomhus och kyla ner hela apparaten till några minusgrader. När jag äntligen fick syn på några flingor i närbild var det nästan mörkt ute och jag behövde en ficklampa för att få tillräckligt med ljus. Men jag såg dem, alldeles själv, och de var precis som i böckerna, var och en olik men med alla variationer inom samma, sexfaldiga symmetriska form, som Davidsstjärnan.

Förra gången skrev jag om dagens namn, Valentin, och om en dikt från 1600-talet på samma tema, en bröllopsvisa av John Donne. Ämnesvalet var nog en smula oväntat för en blogg under rubriken ”scientific interpretations” men jag har en något bredare syn på naturvetenskap än vad som är vanligt nuförtiden. Namnsdagar, gammal folktro om fåglars parningstider och konsten att skriva i bundna versmått har alla plats inom vetenskapen.

När Donne skrev denna bröllopsvisan var människans världsbild säkerligen mycket annorlunda än idag. Ännu tolkades naturen som en skapelse av Gud, ett universum givet för människan att härska över, och vetenskapens domän omfattade mycket som vi nu skulle betrakta som religion och magi. Astrologi och astronomi var då inte som idag helt skilda discipliner. Astrologerna spelade en viktig roll i samhället, ungefär som nutidens experter i datorbaserad numerisk simulering. Människan har alltid haft ett behov av att förutse framtiden och nu som förr bemöts det av dem som sysslar med dolda beräkningar av ofattbar komplexitet. Astrologer på 1600-talet levererade kvantitativa förutsägelser om allt man ville veta, om vädret, skörden, positionen av fartyg, deras väntade hemkomsttid och lastens värde. De kunde även räkna fram avgörande bevis för åtalades skuld. Från nutidens perspektiv verkar det självklart att astrologernas metodik saknade grund i fysiska verkligheter och man får intrycket att deras verksamhet mest var bedrägeri. Men jag är säker att de flesta i branschen trodde helt på sina teorier och betraktade sina stora beräkningar med högsta allvar. Naturen var ännu besjälad och planeter och stjärnor uppfattades som levande och laddade med mystisk, symbolisk betydelse. Inom en sådan referensram var det säkert inte alls konstigt att ett visst förnamn skulle förknippas med ett datum, eller att precis vid den 14 februari skulle fåglarna söka och finna sina partner. Det förflutna befolkades inte av mindre vetande. Människan var minst lika tänkande som nu men hennes världsbild består av idéerna och fakta hon har till hands och kulturen hon är uppfostrad i.

Tidigt på 1600-talet var de rådande idéerna och teorierna romerska kyrkans dogma och antikens stora auktoriteter, som Aristoteles och Ptolemy. Men inom några decennier skulle världsbilden komma att göras om totalt. Snarare skulle den öppnas till en bild som var ständigt i förändring, ett gränsland som skulle utvecklas mot det okända. Samma år, 1613, när Donne skrev dikten ifråga, skrev en Galileo Galilei brev om hans iakttagelser av små, mörka fläckar på solen och för första gången lades fram sakliga bevis för att jorden, såsom alla andra planeter, kretsade runt solen. Mycket av beviset framlades samtidigt av en annan stor astronom, Johannes Kepler. Intressant nog var det att bara ett par år tidigare som Kepler hade vänt sin uppmärksamhet från de väldiga föremålen i himlen mot stjärnliknande föremål i mikrokosmos. Januari 1611 skriv han ett brev till en vän och bifogade en essä på latin Strena Seu de Nive Sexangula, ”en nyårsgåva av hexagonala snön”. Texten räknas nu till den första naturvetenskapliga skildringen av kristaller med insikt om deras uppbyggnad. Hans funderingar om varför kristallerna hade just sexfaldiga former var en föregångare till fasta tillståndets lära och på lite längre sikt till nutidens halvledarteknik, mikroelektronik och datorer. Men allt detta kom han på bara genom att titta på snöflingor som fastnade på hans kläder och att tänka sig fram.

Galileos brev användes trettio år senare som bevis i den slutgiltiga rättegången av romerska kyrkans inkvisition där han blev tvungen att förneka sitt tidigare vetenskapliga arbete och acceptera att det var den gamla, jordcentrerade modellen av universum som var korrekt. Att kyrkan skulle ta ställning i sådana vetenskapliga frågor verkar från nutidens synpunkt helt främmande. Men dess position hade försvagats under flera decennier av reformationens anfall. Bibeln hade publicerats på tyska och 1611 även på engelska under kungligt mandat och därmed var kyrkans monopol på skrifterna borta för alltid. Troligen var det inte så mycket detaljerna av hur universum fungerade som hotade kyrkan utan att någon skulle kunna komma åt kunskap om hur himmel och jord fungerade helt oberoende kyrkans lärdom och doktriner. Men en organisation vars makt bygger på godtyckliga hemligheter och kunskapsmonopol kan aldrig vara helt säker. Knappt tio år efter inkvisitionen mot Gallileo, på juldagen 1643 i en liten by i Linconshire, England föddes ett gossebarn som skulle förändra människans världsbild såsom ingen annan. Hans namn var Isaac Newton.

______________________________________________
Bilderna: Astronomisk ur från 1400-talet, Domkyrkan i Lund, 8 april 1999.
Religion and the Decline of Magic, Keith Thomas (Oxford, 1997)
The Timetables of Science, Alexander Helmans and Bryan Bunch (Simon & Schuster, 1988)
On the six cornered snowflake / Johannes Kepler / Galileo Galilei / Snöflingor bygger sin form på sex

Tagged with:
Feb 14

Söndag eftermiddag och jag är ensam hemma. Än finns det gott om snö och för de som kan konsten är det bra läge att åka skidor. Isen ligger tjock på sjöarna vilket ger säker färd i Vikingarännet idag. Men idag orkar jag knappast vara ute. Trött och förkyld sitter jag framför datorn, anstränger mig för att bryta tystnaden och hälla ut några livstecken för världen. Vid sådana tillfällen ser jag en liknelse mellan bloggen och fågelläten. Fången i det världsomspännande elektroniska nätet tar människan del av dess krafter och kvittrar. Hon kvittrar för att hävda sig, markera ett revir, eller för att locka till sig någon.

Ifall ni missat datum för det här inlägget har jag skrivit det på väggen, eller snarare på en glasskiva. Se bilden till höger. Enligt den svenska almanackan är det alla hjärtans dag, med namnsdag Valentin.

Här i Sverige finns en charmigt lågmäld tradition att vilka vänner som helst kan skicka en hälsning till varanndra. Jag minns ett tillfälle när jag fick sådana fina kort från två tjejkompisar i Sverige och samtidigt några störande påminnelser från andra jag hade träffat under året i England. Det var första gången jag lade märke till den nordiska tolkningen av en gammal katolsk högtid.

Idag var det slående tyst ute, förutom trafikbruset. För några dagar sedan var det soligt, töväder och man hörde talgoxar ekande mellan husen, som gungande grindar. De enda jag hörde idag var skator och kråkor. Vad gäller fåglarna finns inga tydliga vårtecken, inte här i alla fall.

Man hör jämt att världen blir varmare och våra vintrar mildare. Men det verkar inte stämma med en gammal text jag läste just idag. Med hänsyn till dagen och dess firande letade jag fram en mindre känd dikt av den store engelske poeten John Donne (1572-1631). Han är nog mest känd för en genial meditation som börjar ”Ingen människa är en ö …” och slutar ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Den texten är en favorit hos lärare och ungdomsledare och jag fick höra den minst två gånger per år under hela min uppväxt. Men det var först som student som jag blev nyfiken att läsa mer av Donne. Hade det funnits ett Nobelpris i litteratur på den tiden skulle John Donne säkert ha fått det. Han var en människa med stort intellekt, verksam som jurist, präst, teolog och även som parlamentsledamot. Men läser man bara dikterna är det tydligt att han också hade ett rikt privatliv med många och starkt varierande kärleksförbindelser. Vi talar här om en nationalskald och om lyrik från barocktiden, med stränga versmått och rim. Men jag tror ändå att Donnes dikter för det mesta är både lättare att förstå och mer underhållande än många av nutida dikter på engelska.

Till dagens dikt då. Anledningen till att jag tänkte på den just idag var förstås titeln och temat. Dikten är en ”epithalmion” en bröllopsvisa för ett par som gifte sig den 14 februari 1613. Paret ifråga var prinsessan Elisabeth Stuart och Fredrick Elector Palatine. Det kungliga bröllopet var en stor händelse med mycket pampig ceremoni och hade tydligen arrangerats med ett politiskt syfte. Men enligt allt tillgänglit bevis råkade de tycka mycket om varandra och det blev ett lyckligt äktenskap.

När jag först läste dikten hade jag ingen aning om dess historiska bakgrund. Jag är inte särkilt välläst i historia och på åttiotalet var sådan information inte alls lika lätt till hands som den är nu. För mig var det textens musikalitet och rika bildspråk som var mest tilltalande. Men samtidigt finns även ett flertal djärva humoristiska inslag. Poeten hade säkert kul när han smidde dessa fina versrader. När texten lästes upp var det säkert mången hovlig dam som rodnande och fnissande bakom sin solfjäder.

Poeten tilltalar inte brudparet direkt. Diktens du är biskop Valentine, en av flera kristna martyrer med samma namn som förknippas med dagen. Dikten består av nio rimmade verser, bestående av fjorton rader var. Varje vers avslutas med det utmärkt rimvänliga namnet Valentine.

Första versen bygger på en urgammal folklig föreställning, gemensam för både Skandinavien och England, att det var på just den dagen i februari som fåglar sökte och fann sina makar. Fågelmotivet upprepas genom hela dikten i olika roande variationer. Till exempel i andra versen liknas brudparet till ett par fenixfåglar som är mot varandra ”mutual nests”, alltså ömsesidiga bo, vad det än kan betyda. Det finns säkert en officiell svensk översättning någonstans. Men jag bjuder på min egen av första versen, snabbt gjort och med knappt en skugga av bevingade rim.


Hälsar biskop Valentin, vars dag det är
Hela luftrummet är ditt stift
och alla de kvittrande körsångarna
och andra fåglar är dina församlingsbor
som du viga varje år.
Den lyriska lärkan och den allvarsamma, viskande duvan
Sparven som försumma sitt liv för kärleken
Hemmets fågel, med det röda magtäcket
Du får koltrasten att skynda fram precis som
guldfinken, eller kungsfiskaren
Maken tittar ut och flyger snabbt fram
och möter sin fru, som bär sin dunfjäderbädd
Idag gladare än någonsin
Denna dag, som kunde tända dig själv,
gamle Valentin.

Hela texten i original finns på nätet (länk nedan). Som den bästa ordmusiken, går den alldeles utmärkt att läsa upp oavsett om man förstår den eller inte. Jag avstår från att lägga upp en egen uppläsning. Såsom alla fåglarna här idag vill jag vara tyst. Än är det mörkt om kvällarna häromkring.

=========================
Länkar: Alla hjärtans dag / Valentines Day / Elizabeth Stuart / Frederick (V) Elector Palatine / John Donne / An epithalamion on the lady Elizabeth and count Palatine being married on St. Valentine’s day.

Tagged with:
preload preload preload