Jan 28

För en månad sedan skrev jag om min betraktelse av svenska seder kring Lucia och bjöd på ett bildspel med musik från en gymnasieskola i södra Stockholm. Jag var då vid slutet av min allra första termin som lärare i en svensk skola, mitt första lärarjobb på tjugo år. Jag hade haft turen att få ett jobb för hela höstterminen och det gick ganska bra, åtminstone tillräckligt bra för att jag skulle söka mig vidare. Nu är jag tre veckor in på vårterminen i ett nytt vikariat, som lärare i matematik och fysik, i en annan stor gymnasieskola. Hittills har jag fått jobb i två av de mest berömda och eftersökta skolorna i stora Stockholm. De flesta av mina elever är från välbärgade familjer och har höga förväntningar såväl för framtiden som karriären. Som ny lärare i landet kunde jag egentligen inte fått det så mycket bättre. Övergången, från en engelsk ”comprehensive” skola 1989 till ett svenskt gymnasium år 2011, har dock blivit en ganska skakande upplevelse.

Att återkomma till klassrummet efter tjugo år och samtidigt träda in i ett främmande skolsystem, är som att plötsligt kastas in i en obekant framtidsvärld. Jag befinner mig i en miljö vars struktur och ytliga utseende är igenkännliga men där landskapet har en obehagligt drömliknande kvalitet. Det får mig att tänka på kända historier om resor i tiden, som ”The Time Machine” av H.G. Wells, och novellen ”A Sound of Thunder” av Ray Bradbury där begreppet ”fjärilseffekten” myntades. Det jag ser omkring mig bär även liknelser med Huxleys ”Brave New World”, en dystopi där människor tillverkas, efter marknadens behov, utifrån försiktigt beräknade grader. När det gäller mitt eget liv och öde är det dock oftast inte Science Fiction som är mest tilltalande, utan sagorna jag hörde som barn. En sådan är berättelsen om Rip van Winkle. Historien har presenterats i många konstformer, som tecknad film, bildböcker och pantomim och namnet av huvudpersonen har blivit en del av språket. Säger man ”Rip van Winkel” tänker man oftast på en sömnig gammal gubbe som har svårt att anpassa sig till den moderna världen. Historien med samma namn hörde jag första gången när min mamma läste för oss barn ur ”Stories to Read and to Tell”, en stor grön bok, tung och tjock som en bibel. Den hade inga bilder. Hennes uppläsningar gjorde ofta ett starkt intryck på mig. I denna historia fanns något både tragiskt och skrämmande. Jag tyckte synd om den gamle van Winkel och den kvällen kändes det farligt att sova.

Berättelsen om Rip van Winkel, av Washington Irving, publicerades redan 1819 och blev en stor succé. Den utspelar sig bland de holländska bosättarna i the Catskill Mountains, vid den stora floden Hudson, nutidens New York State, före och efter det Amerikanska revolutionskriget. Den är mästerligt skriven med rika personskildringar och en underlig ramberättelse. Historien presenteras som ett upphittat dokument, med efterlämnade skrifter av en viss Dietrich Knickerbocker, vilket ger intrycket att man läser om en verklig händelse. Men jag måste hålla mig till de väsentliga detaljerna.

Huvudpersonen, Rip van Winkle, har en bitter och tjatig fru, men själv är han mycket omtyckt och har många goda vänner i byn. Han går ofta på jakt uppe i bergen, med sin hund Wolf men en dag går han vilse. Sent på kvällen råkar han en spöklik skara i urmodiga dräkter, spöken av den sedan länge försvunne utforskaren Captain Henry Hudson och hans besättning. Rip tillbringar en natt i deras sällskap, där de spelar ninepins, ett slags primitiv bowling, och han dricker deras öl, som visar sig ha en förtrollande påverkan. Han faller i djup sömn och när han vaknar börjar han en lång serie obehagliga upptäckter. Skogen och träden ser annorlunda ut. Hans gevär ligger i gräset, rostigt och sönderruttet, hans kläder hänger i trasor och hunden är spårlöst försvunnen. Först misstänker han att han blivit lurad av den spökliga skaran, att de bytt ut hans gevär för ett gammalt. Men då får han syn på sitt långa vita skägg och sin rynkiga hy. Han har blivit gammal. Efter ett par sidor av sådana avslöjande iakttagelser förstår vi att Rip van Winkle, har sovit bort en stor del av sitt liv. När han kommer till byn finns ingen kvar som känner igen honom. När han kommer hem är huset sönderfallet, mörkt och tomt. Där finns ingen glad skara välkomnade barn och inte någon ilsken fru van Winkle heller. Vid tröskeln finns bara en ensam, mager hund som skäller och biter honom. Rip van Winkle står i samma landskap men befinner sig i ett annat land. Vi får veta att det är ett nytt och fristående land, numera oberoende av det engelska kungariket. Alla hans gamla vänner är bortflyttade eller har stupat i det stora revolutionära kriget. England och Holland och hela Europa tillhör en främmande värld. Det finns några i byn som minns att det fanns en gång en man med namnet Rip van Winkle som gick ut på jakt upp i bergen och försvann. Efter ett tag accepteras att den mannen och Rip den gamle är en och samma person. Han har varit borta i tjugo år men ingen vet på riktigt hur det blev så. Jag berättar inget mer utom att sagan, trots allt, får ett trovärdigt och nästan lyckligt slut. Rip lever länge, stannar kvar i byn och blir uppskattad för sina berättelser om det förflutna, för vilket han onekligen äger ett unikt perspektiv.

Med denna och andra sagor får jag en stigande känsla av att jag lever inom ett slags mall, som om mitt liv följer föreskrivna banor. Kanske är det så att jag omedvetet lever ut en syntes av allt jag sett och läst, att jag styrs från inre kartor som jag bara sällan får glimtar av. Eller mer sannolikt är det så att när jag reflekterar på mitt liv, speglas det skarpast i de blankaste och mest slipade ytorna, de av sagor och poesi. Med Rip van Winkel upplever jag dock en igenkänning som är på gränsen till vidskepelse, eller den gamla sjukan man kallar bokstavstro.

Den lilla byn där Rip van Winkle bodde, för mig speglas i en grupp byar i South Yorkshire där jag jobbade vid slutet av 1980-talet. Såsom den unge Rip hade jag många vänner och tillbringade mycket tid med olönsamma aktiviteter. Särskilt viktiga för mig var en skara gentlemän och filosofer som umgicks på krogen The Beehive. Jag tror att jag var lagom känd där i trakten och omtyckt, inte minst som lärare. Jag kunde ha stannat kvar i den gröna dalen mellan kolgruvorna, men en dag gick jag ut på jakt och försvann. Käre Rip drack och spelade med spöken upp på bergen och av deras förtrollade öl sov han bort sina bästa år. Jag drack och spelade hos spöken av en annan art, den sönderfallande flyg- och försvarsindustrin och där, under tjugo år, i två vackra, rika länder, kämpade jag mig slut.

När jag titta tillbaka på den tiden känns det faktiskt som att minnas en farlig och spännande dröm, en som man skulle fått av spökens öl. Blundar jag en sekund så är jag där igen men även om jag får sova kommer jag aldrig tillbaka dit. Min resa tillbaka till klassrummet har en stark liknelse med Rips långa vandring till sin hembyn. Jag söker mig dit för att jag vet jag hörde hemma där en gång. Men i återkomsten upplever jag en kall ”future shock” och jag undrar hur det kan gå till. Jag vill tro att det som i sagan finns ännu plats för mig, en utvandrad gammal jägare med underliga historier, en man som har, både för skolan och för tiden, ett unikt perspektiv.

REFERENSER

    Original text ”Rip van Winkle”, by Washington Irving, finns på Bartleby.com
    Illustrationen ”Rip van Winkle’s return” finns på NPYL Digital Gallery
    Wiki The Catskill Mountains
    Wiki Rip van Winkle
    Wiki The American Revolutionary War (or war of Independence)
Tagged with:
Jul 09

Hela maj och juni har glidit förbi utan att jag lagt upp någonting här. Bland de förbipasserade milstolparna är Vallborg, Pingst, Nationaldagen, det kungliga bröllopet, och sommarsolståndet. Bilden med flaggan togs på Skeppsbrokajen, Stockholm, på kvällen lördagen den 19 juni.

För ett par veckor sedan satt jag ute i solen på St Kalholmen och läste dikter av Philip Larkin. Till min förvåning fick jag en oväntad påminnelse om min försummade blogg.

And the empty pages?
Should they ever be filled
Let it be with observed

Celestial recurrences
The day the flowers come
And when the birds go.
Och de tomma sidorna?
Skulle de någonsin fyllas
låt det bli med iakttagna

himmelska upprepningar
Dagen då blommorna kommer
och när fåglarna flyttar.

Citatet är de sista två stroferna i dikten Forget What Did från samlingen High Windows utgiven juni 1974. Diktens tema är en dagbok som upphör.

Philip Larkin (1922-1985) är en av de största engelska poeterna av det senare 1900-talet. De sista trettio åren av sitt liv var han bibliotekarie vid University of Hull. I många av hans dikter känner jag igen bilder av staden och den delen av landet, fast platsnamnen förekommer ytterst sällan i texterna.

Till Pingstafton hade jag skissat på en liten meditation kring en av de mest kända av Larkins dikter, The Whitsun Weddings. Whitsun, dvs ”white sunday” är den engelska benämningen på Pingstdagen och på 1950-talet, när han skrev första utkastet, var den helgen ännu en mycket populär tid för bröllop. Dikten är särskilt tilltalande för mig eftersom den skildrar en tågresa från Hull till London. Linjen är för mig förknippad med flygresor till Sverige kring slutet av 1990-talet. Jag hade pysslat med några rader om kärleken och flygplatser, hur Stockholm Arlanda blev landets Official Love Airport. Men då tänkte jag det var bättre att låta bli. Allt kring bröllop och LOVE har i år blivit väl utforskat av andra.

Visst kommer jag att skriva vidare, och jag ska inte begränsa mig till iakttagelser av s k himmelska upprepningar. Som avslutning vill jag dock göra två sådana noteringar. Det stora äppelträdet på vår gård har för längesen blommat ut men trastarna och svalorna är kvar.
Tagged with:
Feb 14

Söndag eftermiddag och jag är ensam hemma. Än finns det gott om snö och för de som kan konsten är det bra läge att åka skidor. Isen ligger tjock på sjöarna vilket ger säker färd i Vikingarännet idag. Men idag orkar jag knappast vara ute. Trött och förkyld sitter jag framför datorn, anstränger mig för att bryta tystnaden och hälla ut några livstecken för världen. Vid sådana tillfällen ser jag en liknelse mellan bloggen och fågelläten. Fången i det världsomspännande elektroniska nätet tar människan del av dess krafter och kvittrar. Hon kvittrar för att hävda sig, markera ett revir, eller för att locka till sig någon.

Ifall ni missat datum för det här inlägget har jag skrivit det på väggen, eller snarare på en glasskiva. Se bilden till höger. Enligt den svenska almanackan är det alla hjärtans dag, med namnsdag Valentin.

Här i Sverige finns en charmigt lågmäld tradition att vilka vänner som helst kan skicka en hälsning till varanndra. Jag minns ett tillfälle när jag fick sådana fina kort från två tjejkompisar i Sverige och samtidigt några störande påminnelser från andra jag hade träffat under året i England. Det var första gången jag lade märke till den nordiska tolkningen av en gammal katolsk högtid.

Idag var det slående tyst ute, förutom trafikbruset. För några dagar sedan var det soligt, töväder och man hörde talgoxar ekande mellan husen, som gungande grindar. De enda jag hörde idag var skator och kråkor. Vad gäller fåglarna finns inga tydliga vårtecken, inte här i alla fall.

Man hör jämt att världen blir varmare och våra vintrar mildare. Men det verkar inte stämma med en gammal text jag läste just idag. Med hänsyn till dagen och dess firande letade jag fram en mindre känd dikt av den store engelske poeten John Donne (1572-1631). Han är nog mest känd för en genial meditation som börjar ”Ingen människa är en ö …” och slutar ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Den texten är en favorit hos lärare och ungdomsledare och jag fick höra den minst två gånger per år under hela min uppväxt. Men det var först som student som jag blev nyfiken att läsa mer av Donne. Hade det funnits ett Nobelpris i litteratur på den tiden skulle John Donne säkert ha fått det. Han var en människa med stort intellekt, verksam som jurist, präst, teolog och även som parlamentsledamot. Men läser man bara dikterna är det tydligt att han också hade ett rikt privatliv med många och starkt varierande kärleksförbindelser. Vi talar här om en nationalskald och om lyrik från barocktiden, med stränga versmått och rim. Men jag tror ändå att Donnes dikter för det mesta är både lättare att förstå och mer underhållande än många av nutida dikter på engelska.

Till dagens dikt då. Anledningen till att jag tänkte på den just idag var förstås titeln och temat. Dikten är en ”epithalmion” en bröllopsvisa för ett par som gifte sig den 14 februari 1613. Paret ifråga var prinsessan Elisabeth Stuart och Fredrick Elector Palatine. Det kungliga bröllopet var en stor händelse med mycket pampig ceremoni och hade tydligen arrangerats med ett politiskt syfte. Men enligt allt tillgänglit bevis råkade de tycka mycket om varandra och det blev ett lyckligt äktenskap.

När jag först läste dikten hade jag ingen aning om dess historiska bakgrund. Jag är inte särkilt välläst i historia och på åttiotalet var sådan information inte alls lika lätt till hands som den är nu. För mig var det textens musikalitet och rika bildspråk som var mest tilltalande. Men samtidigt finns även ett flertal djärva humoristiska inslag. Poeten hade säkert kul när han smidde dessa fina versrader. När texten lästes upp var det säkert mången hovlig dam som rodnande och fnissande bakom sin solfjäder.

Poeten tilltalar inte brudparet direkt. Diktens du är biskop Valentine, en av flera kristna martyrer med samma namn som förknippas med dagen. Dikten består av nio rimmade verser, bestående av fjorton rader var. Varje vers avslutas med det utmärkt rimvänliga namnet Valentine.

Första versen bygger på en urgammal folklig föreställning, gemensam för både Skandinavien och England, att det var på just den dagen i februari som fåglar sökte och fann sina makar. Fågelmotivet upprepas genom hela dikten i olika roande variationer. Till exempel i andra versen liknas brudparet till ett par fenixfåglar som är mot varandra ”mutual nests”, alltså ömsesidiga bo, vad det än kan betyda. Det finns säkert en officiell svensk översättning någonstans. Men jag bjuder på min egen av första versen, snabbt gjort och med knappt en skugga av bevingade rim.


Hälsar biskop Valentin, vars dag det är
Hela luftrummet är ditt stift
och alla de kvittrande körsångarna
och andra fåglar är dina församlingsbor
som du viga varje år.
Den lyriska lärkan och den allvarsamma, viskande duvan
Sparven som försumma sitt liv för kärleken
Hemmets fågel, med det röda magtäcket
Du får koltrasten att skynda fram precis som
guldfinken, eller kungsfiskaren
Maken tittar ut och flyger snabbt fram
och möter sin fru, som bär sin dunfjäderbädd
Idag gladare än någonsin
Denna dag, som kunde tända dig själv,
gamle Valentin.

Hela texten i original finns på nätet (länk nedan). Som den bästa ordmusiken, går den alldeles utmärkt att läsa upp oavsett om man förstår den eller inte. Jag avstår från att lägga upp en egen uppläsning. Såsom alla fåglarna här idag vill jag vara tyst. Än är det mörkt om kvällarna häromkring.

=========================
Länkar: Alla hjärtans dag / Valentines Day / Elizabeth Stuart / Frederick (V) Elector Palatine / John Donne / An epithalamion on the lady Elizabeth and count Palatine being married on St. Valentine’s day.

Tagged with:
Okt 31

Allhelgonahelg i Norra kyrkogården, Solna. Bilden är från 2007 och togs digitalt (Minolta A200 med stativ. Bildhantering i GIMP). Det finns alltså ingen fysisk filmruta som vittnar om just detta ögonblicket, bara en matris siffror (se 20 augusti). Men jag har järnkoll på datum och tidpunkt och den här något suddiga, reducerade kopian som kommer att sändas över hela den uppkopplade världen. På det viset har bilden blivit odödlig. Åtminstone kommer det sannolikt finnas kopior någonstans i världen så länge det finns datorer på jorden. Eftersom filformatet, JPEG, är en öppen standard och definitionen finns att läsa på ett enormt antal ställen, är det nästan säkert att matrisen kommer att kunna läsas som bild in i den oändliga framtiden. Eller, åtminstone så länge det finns datorer på jorden och människor som kan se på bilderna.

Konstigt. Meningen jag skrev nyss klingar som slutet av den mest kända Shakespeare sonetten, nr 18, ”Shall I compare thee to a summers day” I avslutningen av dikten finns dessa rader.

But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou ow’st
Nor shall death brag thou wandrest in his shade
When in eternal lines to time thou grow’st
So long as men can breath and eyes can see
So long lives this and this gives life to thee.
Men Din eviga sommar skall ej blekna
eller förlora ägande av den skönhet du skänkte
ej heller ska döden skryta med att du vandrar i hans skugga
när i eviga rader du mot tiden växer
Så länge människor kan andas och ögon kan se
så länge lever detta och detta ger liv till dig.
(egen översättning)

I min tolkning refererar sista radens ”this” till själva dikten. Diktens struktur av ord, ger liv till den älskade i en evig framtid, så länge det finns levande som kan läsa den. En dikt som denna har en viss liknelse till en digital bild. Orden representerar bilder, sinnesintryck och känslor, erfarenheter och livet själv. Samtidigt är orden representerade av en finit mängd tecken och ordnade inom ett bestämd versmått. Den är kompakt och kan lätt kopieras utan ändring. En bild representerad av en matris heltal i ett bestämt format har samma egenskaper. Det som ger liv till bilden och dikten är dock inte bara form och teknik, utan de som betraktar och uppskattar konsten.

Enligt senaste statistiken från Google har den här webbsidan just nu bara 500 besökare per dygn men det blir nog ändå ganska många som ser bilderna och många kopior som sprids, som droppar i de digitala haven. Om jag försvinner, finns de kvar, såsom mina saker och människorna som känner mig, som har sett mig, minns mig. Den digitala avbildningen är blott ett av många spår av min existens och kanske inte det mest varaktiga.

Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda, en tid för släkten att samlas, en tid av reflektion, av vemod och fred. Traditionen finns inte kvar i England, förutom som en del av kyrkokalendern. Och såsom här är kyrkorna för det mesta tomma. Av dem jag saknar, som jag sörjer, finns ingen i kyrkogårdarna häromkring. Men jag ska gå ut och vandra och se på lyktorna och de som tänder dem och jag ska låta mina minnen spela upp i mig. Minnen som är förstärkta av foton och minnen som bärs endast i min kropp. Ni som känner mig vet vilka jag minnas nu. Vi kan väl låta den odödliga skaldens ord hålla oss samman.

So long as men can breathe and eyes can see
so long lives this and this gives life to thee.

Tagged with:
preload preload preload