För en månad sedan skrev jag om min betraktelse av svenska seder kring Lucia och bjöd på ett bildspel med musik från en gymnasieskola i södra Stockholm. Jag var då vid slutet av min allra första termin som lärare i en svensk skola, mitt första lärarjobb på tjugo år. Jag hade haft turen att få ett jobb för hela höstterminen och det gick ganska bra, åtminstone tillräckligt bra för att jag skulle söka mig vidare. Nu är jag tre veckor in på vårterminen i ett nytt vikariat, som lärare i matematik och fysik, i en annan stor gymnasieskola. Hittills har jag fått jobb i två av de mest berömda och eftersökta skolorna i stora Stockholm. De flesta av mina elever är från välbärgade familjer och har höga förväntningar såväl för framtiden som karriären. Som ny lärare i landet kunde jag egentligen inte fått det så mycket bättre. Övergången, från en engelsk ”comprehensive” skola 1989 till ett svenskt gymnasium år 2011, har dock blivit en ganska skakande upplevelse.
Att återkomma till klassrummet efter tjugo år och samtidigt träda in i ett främmande skolsystem, är som att plötsligt kastas in i en obekant framtidsvärld. Jag befinner mig i en miljö vars struktur och ytliga utseende är igenkännliga men där landskapet har en obehagligt drömliknande kvalitet. Det får mig att tänka på kända historier om resor i tiden, som ”The Time Machine” av H.G. Wells, och novellen ”A Sound of Thunder” av Ray Bradbury där begreppet ”fjärilseffekten” myntades. Det jag ser omkring mig bär även liknelser med Huxleys ”Brave New World”, en dystopi där människor tillverkas, efter marknadens behov, utifrån försiktigt beräknade grader. När det gäller mitt eget liv och öde är det dock oftast inte Science Fiction som är mest tilltalande, utan sagorna jag hörde som barn. En sådan är berättelsen om Rip van Winkle. Historien har presenterats i många konstformer, som tecknad film, bildböcker och pantomim och namnet av huvudpersonen har blivit en del av språket. Säger man ”Rip van Winkel” tänker man oftast på en sömnig gammal gubbe som har svårt att anpassa sig till den moderna världen. Historien med samma namn hörde jag första gången när min mamma läste för oss barn ur ”Stories to Read and to Tell”, en stor grön bok, tung och tjock som en bibel. Den hade inga bilder. Hennes uppläsningar gjorde ofta ett starkt intryck på mig. I denna historia fanns något både tragiskt och skrämmande. Jag tyckte synd om den gamle van Winkel och den kvällen kändes det farligt att sova.
Berättelsen om Rip van Winkel, av Washington Irving, publicerades redan 1819 och blev en stor succé. Den utspelar sig bland de holländska bosättarna i the Catskill Mountains, vid den stora floden Hudson, nutidens New York State, före och efter det Amerikanska revolutionskriget. Den är mästerligt skriven med rika personskildringar och en underlig ramberättelse. Historien presenteras som ett upphittat dokument, med efterlämnade skrifter av en viss Dietrich Knickerbocker, vilket ger intrycket att man läser om en verklig händelse. Men jag måste hålla mig till de väsentliga detaljerna.
Huvudpersonen, Rip van Winkle, har en bitter och tjatig fru, men själv är han mycket omtyckt och har många goda vänner i byn. Han går ofta på jakt uppe i bergen, med sin hund Wolf men en dag går han vilse. Sent på kvällen råkar han en spöklik skara i urmodiga dräkter, spöken av den sedan länge försvunne utforskaren Captain Henry Hudson och hans besättning. Rip tillbringar en natt i deras sällskap, där de spelar ninepins, ett slags primitiv bowling, och han dricker deras öl, som visar sig ha en förtrollande påverkan. Han faller i djup sömn och när han vaknar börjar han en lång serie obehagliga upptäckter. Skogen och träden ser annorlunda ut. Hans gevär ligger i gräset, rostigt och sönderruttet, hans kläder hänger i trasor och hunden är spårlöst försvunnen. Först misstänker han att han blivit lurad av den spökliga skaran, att de bytt ut hans gevär för ett gammalt. Men då får han syn på sitt långa vita skägg och sin rynkiga hy. Han har blivit gammal.
Efter ett par sidor av sådana avslöjande iakttagelser förstår vi att Rip van Winkle, har sovit bort en stor del av sitt liv. När han kommer till byn finns ingen kvar som känner igen honom. När han kommer hem är huset sönderfallet, mörkt och tomt. Där finns ingen glad skara välkomnade barn och inte någon ilsken fru van Winkle heller. Vid tröskeln finns bara en ensam, mager hund som skäller och biter honom. Rip van Winkle står i samma landskap men befinner sig i ett annat land. Vi får veta att det är ett nytt och fristående land, numera oberoende av det engelska kungariket. Alla hans gamla vänner är bortflyttade eller har stupat i det stora revolutionära kriget. England och Holland och hela Europa tillhör en främmande värld. Det finns några i byn som minns att det fanns en gång en man med namnet Rip van Winkle som gick ut på jakt upp i bergen och försvann. Efter ett tag accepteras att den mannen och Rip den gamle är en och samma person. Han har varit borta i tjugo år men ingen vet på riktigt hur det blev så. Jag berättar inget mer utom att sagan, trots allt, får ett trovärdigt och nästan lyckligt slut. Rip lever länge, stannar kvar i byn och blir uppskattad för sina berättelser om det förflutna, för vilket han onekligen äger ett unikt perspektiv.
Med denna och andra sagor får jag en stigande känsla av att jag lever inom ett slags mall, som om mitt liv följer föreskrivna banor. Kanske är det så att jag omedvetet lever ut en syntes av allt jag sett och läst, att jag styrs från inre kartor som jag bara sällan får glimtar av. Eller mer sannolikt är det så att när jag reflekterar på mitt liv, speglas det skarpast i de blankaste och mest slipade ytorna, de av sagor och poesi. Med Rip van Winkel upplever jag dock en igenkänning som är på gränsen till vidskepelse, eller den gamla sjukan man kallar bokstavstro.
Den lilla byn där Rip van Winkle bodde, för mig speglas i en grupp byar i South Yorkshire där jag jobbade vid slutet av 1980-talet. Såsom den unge Rip hade jag många vänner och tillbringade mycket tid med olönsamma aktiviteter. Särskilt viktiga för mig var en skara gentlemän och filosofer som umgicks på krogen The Beehive. Jag tror att jag var lagom känd där i trakten och omtyckt, inte minst som lärare. Jag kunde ha stannat kvar i den gröna dalen mellan kolgruvorna, men en dag gick jag ut på jakt och försvann. Käre Rip drack och spelade med spöken upp på bergen och av deras förtrollade öl sov han bort sina bästa år. Jag drack och spelade hos spöken av en annan art, den sönderfallande flyg- och försvarsindustrin och där, under tjugo år, i två vackra, rika länder, kämpade jag mig slut.
När jag titta tillbaka på den tiden känns det faktiskt som att minnas en farlig och spännande dröm, en som man skulle fått av spökens öl. Blundar jag en sekund så är jag där igen men även om jag får sova kommer jag aldrig tillbaka dit. Min resa tillbaka till klassrummet har en stark liknelse med Rips långa vandring till sin hembyn. Jag söker mig dit för att jag vet jag hörde hemma där en gång. Men i återkomsten upplever jag en kall ”future shock” och jag undrar hur det kan gå till. Jag vill tro att det som i sagan finns ännu plats för mig, en utvandrad gammal jägare med underliga historier, en man som har, både för skolan och för tiden, ett unikt perspektiv.
REFERENSER
-
Original text ”Rip van Winkle”, by Washington Irving, finns på Bartleby.com
Illustrationen ”Rip van Winkle’s return” finns på NPYL Digital Gallery
Wiki The Catskill Mountains
Wiki Rip van Winkle
Wiki The American Revolutionary War (or war of Independence)

maj och juni har glidit förbi utan att jag lagt upp någonting här. Bland de förbipasserade milstolparna är Vallborg, Pingst, Nationaldagen, det kungliga bröllopet, och sommarsolståndet. Bilden med flaggan togs på Skeppsbrokajen, Stockholm, på kvällen lördagen den 19 juni.
Söndag eftermiddag och jag är ensam hemma. Än finns det gott om snö och för de som kan konsten är det bra läge att åka skidor. Isen ligger tjock på sjöarna vilket ger säker färd i Vikingarännet idag. Men idag orkar jag knappast vara ute. Trött och förkyld sitter jag framför datorn, anstränger mig för att bryta tystnaden och hälla ut några livstecken för världen. Vid sådana tillfällen ser jag en liknelse mellan bloggen och fågelläten. Fången i det världsomspännande elektroniska nätet tar människan del av dess krafter och kvittrar. Hon kvittrar för att hävda sig, markera ett revir, eller för att locka till sig någon. 
Allhelgonahelg i Norra kyrkogården, Solna. Bilden är från 2007 och togs digitalt (Minolta A200 med stativ. Bildhantering i GIMP). Det finns alltså ingen fysisk filmruta som vittnar om just detta ögonblicket, bara en matris siffror (se 20 augusti). Men jag har järnkoll på datum och tidpunkt och den här något suddiga, reducerade kopian som kommer att sändas över hela den uppkopplade världen. På det viset har bilden blivit odödlig. Åtminstone kommer det sannolikt finnas kopior någonstans i världen så länge det finns datorer på jorden. Eftersom filformatet, JPEG, är en öppen standard och definitionen finns att läsa på ett enormt antal ställen, är det nästan säkert att matrisen kommer att kunna läsas som bild in i den oändliga framtiden. Eller, åtminstone så länge det finns datorer på jorden och människor som kan se på bilderna.