För tre veckor sedan skrev jag några tankar om språk, teknik och nationalekonomin. Texten med rubriken ”Språk att äga, älska och ärva”, fick mycket uppmärksamhet och beröm. Visst är jag glad för det. Ett tema i texten var hur värdefullt det var för Sverige att det svenska språket hade fått anknytning till så många invandrarspråk. Genom dem har det svenska språket blivit ett portal, där många språkgrupper kopplas till den svenska domänen och knyts samman av människans starkaste band. Jag talar inte om det man lär sig vid skolbänken utan om släktskap, vänskap och kärlek. Genom sådana band och sådan förståelse har Sverige ett försprång i internationell politik och handel och samtidigt i kulturella och vetenskapliga utbyte. Det är ett försprång som stora engelskpråkiga länder inte har, åtminstone inte i samma mått och styrka.

Följande text skrev jag som ett svar på Folkpartiets förslag att introducera undervisning på engelska från årskurs ett. Förslaget har redan fått hård kritik, till exempel i SvD debattartikeln ”Övertro på engelskans betydelse”, av Svenska Akademins ledamot Horace Engdahl och ständige sekreterare Peter Englund med flera. Men här presenterar jag några personliga erfarenheter och argument som förhoppningsvis också kan tilltala politikerna. Texten har även lagts upp i bloggen för nätverket Språkförsvaret.

Satsa på svenska och invandrarnas hemspråk

Att lära sig ett visst mått av internationell engelska är för kommande generationer i stort sett oundvikligt. Att lära ut engelska redan i första klass vore lika enfaldigt som att undervisa ungarna i dataspel och TV-tittande. För min del är detta självklart. Mycket viktigare vore en rejäl satsning på undervisning i elevernas modersmål och i landets huvudspråk. Därmed får barnen en språklig grund och referensram. Barn ska ha starka och trygga rötter, både i sina hemspråk och i svenskan. Undervisning i andra språk så tidigt är rentav slöseri med tid och kraft.

Som barn kan man lära sig språk snabbt och naturligt som en koltrastunge kan lära sig sjunga. Men detta innebär inte att det finns något värde i att planmässigt lära små barn främmande språk. Om språket inte används senare i livet kan det försvinna som rök i vinden. Jag växte upp med två språk tills jag var fem och ett halvt år gammal: engelska och oriya. Oriya är ett mindre indiskt språk och talas som modersmål av ca 35 miljoner människor. Oriya var språket jag talade med mina lekkamrater, barnen i byn, snickaren, kocken och vår barnflicka. Men med mina föräldrar talade jag alltid engelska och efter bara några månader i England kunde jag knappt ett ord längre på oriya. Min barndoms andra språk var borta. Som femtioåring skulle jag ha ytterst svårt att lära mig språket nu. Trist men sant.

Kring 1967 introducerades i alla brittiska skolor undervisning i franska, redan vid 8 års ålder, och jag var med från första början. Det var ett stort och välfinansierat initiativ i vilket dåtidens mest avancerade pedagogik tillämpades med bland annat bandspelare och bildspel. De som hade råd kunde till och med åka till Frankrike och träffa riktiga franska skolbarn. Motiveringen för den stora satsningen på franska var att Storbritannien skulle träda in på den s k ”Common Market”, föregångaren till nutidens EU. Storbritanniens två tidigare ansökningar om EC-medlemskap i 1962 och 1967 hade avvisats av Frankrike. Observera, på den tiden var det franskan som betraktades som nyckeln till den nya globala marknaden.

Storbritannien fick EC-medlemskap i januari 1973 men snart därefter avskaffades undervisningen i franska för barn i s k Primary Schools, åldersgrupp ca 7-10. Man hade bevisat att tidig undervisning i franska inte hade någon positiv påverkan på resultat i den nationella examen man tar i 16 års-åldern. För mig var det inte alls kul att läsa franska, år efter år. Jag hade ingen användning för språket. Såsom de flesta familjer hade vi inte råd med utländska semestrar. Vid första möjliga tillfälle valde jag i stället spanska, som jag kunde höra på min kortvågsradio, blandat med spännande musik och häpnadsväckande nyheter från Sydamerika. Jag gillade att studera spanska och fick bra betyg. Men eftersom jag inte hade någon användning för varken franska eller spanska i vardagslivet glömde jag bort allt förutom enstaka ord och fraser.

Det finns tre saker jag har lärt mig från dessa upplevelser.

1. Om ett barn inte använder ett språk kan det lätt glömmas. Språkundervisning för små barn är en hållbar investering bara när språket används omgående i barnets dagliga liv.

2. Så snart ett barn kan engelska sjunker deras motivation att lära sig något annat språk. Inflödet av information på engelska blir oundvikligt större än på andra språk.

3. Engelskans ställning som nummer ett bland världsspråken är något tillfälligt. Andra språk, t ex arabiska, spanska, mandarin, hindi etc. ökar i användning och växer i betydelse.

Om ett barn inte växer upp i ett hem där engelska talas som första språk, finns det ingen långsiktig nytta med tidig undervisning i engelska. Om barnets hemspråk varken är svenska eller engelska kan för tidig undervisning på engelska vara skadlig för barnets identitet och allmänna utveckling. I stället för engelska vore det mer värdefullt att göra en bestämd satsning på svenska och, för barn som har ett annat hemspråk, deras hemspråk. Till exempel om mamman talar spanska och pappan talar japanska borde de få undervisning i svenska, spanska och japanska, redan från första klass.

En sådan heminriktad språkundervisning skulle ge hållbara resultat: en generation med äkta flerspråkighet. Tack vare Sveriges öppna invandringspolitik har vi möjlighet att uppfostra generationer med större språkliga tillgångar än någonsin. Dessa språkliga förbindelser mellan familjemedlemmar, kan förstärka Sveriges ställning i världen på ett sätt som aldrig skulle kunna hända via relativt ytliga bekantskaper med engelska som andra språk. Nyckeln till Sveriges framgång på den globala världsscenen är inte engelska utan äkta flerspråkighet och starka band med våra ursprungsländer. På det sättet kan vi nog säga att vi är världens modernaste land.

Vill vi ha ett tänkande, avancerat och demokratiskt land att leva i, vill vi att Sverige ska kunna konkurrera i framtidens globaliserade handel och politik, då ska vi lära barnen svenska och deras hemspråk. Dessa är världsunika tillgångar. Engelska har alla.