Jag blickar ut över kvartersgården och lyssnar på staden. Solen skiner ur en klarblå himmel och det lyser på de röda taken. Fåglarna kvittrar och tjatar, flyger omkring och bygger bo. Barnen leker ute vid förskolan och över det jämna trafikbruset klingar deras rop och skratt. Det är en skön aprilmorgon i Rudviken och allt är som det ska vara. Men i ljudlandskapet finns något obekant, en underlig stillhet. Det känns som jag har vaknat i ett annat land, eller i en annan tid. Jag påminns av den lilla staden där jag växte upp, i Shropshire, England och när flygbasen lades ner, sent sjuttiotal.

Drygt en vecka har det varit så här tyst och det är inget mysterium. Vi bor en halvmil från flygplatsen i Bromma och de senaste dagarna har det varit flygstopp över största delen av Europa. Flygkaos har det kallats. Tusentals passagerare har blivit strandsätta eller tvungna att åka hem landvägen. För flygbolagen och deras leverantörer är det en ekonomisk kris. Verksamheten går ihop endast om hela cirkusen är upp i luften och snurrar. Det krävs kontinuitet i flödena. Påverkan av senast flygstopet kan jämföras med den efter de spektakulära terrorattentaten den 11 september 2001. Orsaken till den nuaktuella krisen är dock ingen krigsgärning försiktigt planerad av fientliga makter. Den här gången har flygtransportsystemet slagits ut av någonting helt utanför den mänskliga domänen. Det började den 14 april med ett utbrott av vulkanen Eyjafjallajökull vid den Eyjafjalla-glaciären på Island. Askmolnet från vulkanen senare spred sig högt över norra Europa och på grund av risk för motorstopp bedömdes det för farligt att flyga. Såsom med extremt oväder kan man bara vänta tills det går över.

Jag har sympati för alla som fått lida av flygstoppet. Visst är det inget kul att tillbringa sin tid långt hemifrån i den sterila miljön av en flygplatshall. Några kommer säkert att förlora sina jobb och många affärer och projekt kommer att sättas på spel. Men för att vara följder av ett vulkanutbrott är dessa alla lindriga besvär. Vi har inte hört några dödssiffror än. Jämfört med årets jordbävningar till exempel är krisen kring askmolnet en relativt mild och hanterlig sak.

Av alla de som har drabbats av vulkanutbrottet är det islänningarna som står i frontlinjen. Vi har sett tevebilder av människor som vallar sina hästar och kor under flykt från brinnande moln av aska. Mediafokuset har dock för det allra mesta varit på de mer tillgängliga: upprörda passagerare, tomma flygplatser och stressade flygbolagschefer. Som vanligt är det företagsperspektivet som gäller och detta främst på hemfronten. Från islänningarna har vi inte hört så mycket alls. Det är ju svårt för någon att komma dit. Samtidigt vill de kanske inte synas på teven, eller bli betraktade som offer. Islänningarna verkar kunna acceptera sådana naturhändelser med en saklighet som är något bristande i omvärlden. De är ju vana att anpassa sig till naturen.

Närbilder från helikopterflyg kring vulkanen ger starkt intryck av krafterna som utlöses där. Askmolnet bildas av en gigantisk pelare av flytande, luftburna stoft som reser sig högt upp i atmosfären. I dess utseende och mekanik liknar det en kärnvapensprängning. Stoftmolnen från kärnvapen kan förstås sprida sig över enorma avstånd och orsaka långvariga skador mot alla livsformer. Vi kan vara tacksamma att askan från vulkanen inte innehåller några farliga radioaktiva ämnen. På det viset är jorden betydligt skonsammare än vad människans teknik är.

Bland de mer bisarra beskrivningar jag hört av den senaste lilla krisen är ”det största avbrottet i europeiskt civilflyg sedan andra världs kriget”. Vem sa det först vet jag inte med det spelar ingen roll. Sådan meningslös hajp har en tendens att spridas genom luften och källorna kan tyckes oväsentliga. Man kan dock lönsamt fundera på grunden för ett sådant påstående. Vad var volymen av civilflyg i Europa kring 1939 och vilken andel av regionens ekonomi var beroende på flygtrafiken? Jag har inte siffrorna till hands och det skulle ju ta flera tusen ord att ge en ordentlig presentation. Men i grova drag skulle jag gissa att det blir omkring en procent av motsvarande värdet för 2010. I så fall kan man säga att påverkan av några dagars askmoln i nutid är av samma storleksklass som den av hela det stora europeiska kriget. Kan det vara så? Här ser vi inga tecken av ödelagda storstäder och som sagt inga stora dödssiffror. Men det gäller att skifta perspektivet och ta hänsyn till andra sätt att betrakta världen. Katastrofer är ju oftast helt osynliga innan de inträffar.

För att få en uppskattning av den fysikaliska slagkraften av nutidens flygtrafik kan man lätt googla fram en massa statistik och göra skakande jämförelser. Men för de flesta är det nog mer givande att studera en visualisering av sådana data.

Den mörka bilden till höger har tagits från Flight Patterns ett interaktivt, digitalt konstverk av Aaron Koblin. Detta är en visualisering av FAA data för flygtrafik över USA. De tunna, ljusa spåren i bilden representerar en enskilda flygningar. Originalet är en kartläggning av flygtrafiken för den givna perioden, där man kan flytta utsiktspunkten, ändra bildskalan och välja färgsättning enligt höjd, flygplanstyp eller tillverkare. Det finns tyvärr inga motsvarande bilder för andra geografiska områden eller tider men det är ändå ett fascinerande objekt.
Det som för mig är mest slående med Flight Patterns är hur det visar, med fotografiskt objektivitet, ett globalt fenomen som är välbekant men annars skulle vara såväl osynligt som obegripligt. Bland de som tittar på dessa bilder har nästan alla möjligheten att flyga. Men det är sällan de får en sådan helhetsbild av flygtransportsystemet. När jag navigerar genom de minutiöst avbildade strukturerna av Flight Patterns känns det som att utforska biologisk vävnad, en jättelik svamp, eller en hjärna. Hela denna glödande väv har skulpterats av tusentals delvis autonoma system och maskiner som styrs genom luften genom virtuella ådror ritade av en global intelligens. Den är som en levande varelse fast den inte är gjord av organiska materia. Den har uppstått ur storskalig mänsklig aktivitet men har inga mänskliga egenskaper. Den stora väven är inget vi. Det är ett det.

Vidare tänker jag på bildernas symbolik och allt som ligger bakom alla dessa fina glödande trådar och strålande knutar. För att rita varje litet spår har offrats tonvisa mängder av en raffinerad oljeprodukt likt fotogen. Detta flytande bränsle har dragits ur brunnar som aldrig någonsin kommer fyllas igen. Flygplanen som brände dessa fina spår består eller bestod av tusentals komponenter, alla framtagna av andra ändliga resurser. Och planens livslängd är ännu kortare än människans, några tusen flygtimmar. När jag navigerar genom det abstrakta, digitala rummet av Flight Patterns beundrar jag skalan och hastigheten av hela det osedda brinnande. Dessa är eldens banor. Men se hur elegant och prydligt jordens inre källor utarmas och omvandlas till gaser och ångor. Förbränningsprodukterna är som genomskinliga askmoln. Det globala flygtransportsystemet med dess underjordiska energikällor är på många sätt likt en utspredd, interaktiv vulkan.

Jag skulle vilja se en visualisering som Flight Patterns för flygtrafiken över hela världen, med en funktion gör det möjligt att följa utvecklingen med tiden. Det vore särskilt intressant att utforska veckorna kring 11 september 2001 och den senaste lilla krisen med askmolnet. Man skulle till exempel kunna se hur askmolnets rörelse följs av ett svart tomrum där flygspåren släcks över hela Europa och hur de tänds igen när systemet återhämtar sig. Om det fanns liknande data för sjö- och vägtrafik kunde man dra ihop en ännu större visualsering och ser hur de hela kopplas ihop. Man kunde visa hur förbränningen fördelas genom hela maskineriet och se var energin och restprodukterna sprids. Det vore sevärt.

Men jag skulle gå ännu vidare och använda simuleringsteknik baserad på numeriska modeller för att spana in i framtiden. Man kunde använda data för oljaresurser och kända förbrukninkgsscenarios och i storskaliga simuleringar studera deras interaktion med flygtransportförloppet. Jag gissar att inom nästa tjugo år kommer svärmen att tätna rejält över Kina. Det blir en massa glödande stjärnor som knyter flygspåren över deras hundratals flermiljonersstäder. Men under senare åren kommer väven av flygspår att försvinna i ett spöklikt avtagande. Detta när Peak Oil passerats några decennier och världen tvingas in i de nya epoken av hårdvunna syntetiska bränslen. Flygtransport bli då bara tillgänglig för de rikaste av individer och stora företag med brådskande ärende i utlandet.

Med hjälp av sådana numeriska simuleringar, öppna och globalt tillgängliga, borde det vara möjligt att undvika katastrof när oljan börjar ta slut. Med ett globalt perspektiv och med konstnärliga medel, som gör det väsentliga datamängder till något begripligt, kanske det finns en chans att undvika de stora resurskrigen som så många förutser. Kanske det då, efter några år blir åter lugnt i himlen över våra stora städer. Detta utan några år av svält och sjukdom.

Jag vill tro att om några år sitter en vithårig gubbe att tittar ut över stadsdelen här och lägga märke till påskliljorna som lyser i solen och fåglarna som flyger omkring mellan träden och bygga sina bo.

Jag vill tro att hans mamma är därute nu och leker.
- – - – - – -