Nov 26

För en månad sedan, 25 oktober, skrev jag om min upplevelse av att kassera några gamla maskiner samt om en uppmuntrande reklam för hållbara möbler. Jag kom på att samma tankegångar gäller inte bara teknik och möbler, utan även språket. Så klottrade jag några rader i mitt midnattsblock. Nu har jag knappat in dem på bloggen. Ni som kan svenska, varsågod och läs.

Jag har jobbat en hel del i Sverige och det var genom mitt yrke jag först lärde mig svenska. Bland mina första ord var följande: vingen, vingar, vingarna, vingspets, vingrot, nosvinge, vingspetsrobotar, vapenbalk, spaningskapsyl, lastalternativ, svets, nitar, infästningspunkt, egenfrekvens, svängningsformer, dämpningskurvor, sorteringsalgoritm, fladderberäkningar, företagshemligt och hemligt. Såsom när jag först lärde mig att segla eller att spela gitarr var den språkliga invigningen centralt för min uppskattning av konsten.

En sak som slog mig när jag först jobbade här var att språket var av enormt stor betydelse för svensk industri. Jag hade sedan länge beundrat att Sverige, ett glesbefolkat litet land i norra Europa, hade självständigt utvecklat några av de mest avancerade stridsflygplanen i världen. Dito kamerorna som fångade de första bilderna av jorden sedd från månen. Men det var först när jag började jobba här, hos Saab i Linköping, som jag insåg att detta var till en stor del tack vare själva språket. I det svenska språket fann jag något kyligt, vasst, direkt och förträffligt smidigt. Det var för mig ett helt nytt sätt att tänka.

Jag flyttade till Sverige i 2001 och ända tills april 2009 var jag anställd som forskare hos FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. Inom FOI jobbar många högutbildade utländska forskare, från bl a Iran, Chile, Frankrike och Tyskland. Alla läser och skriver vetenskapliga artiklar på internationell engelska, ett språk som har blivit nutidens latin. Men nästan utan undantag talar alla svenska på jobbet. Engelska talas enbart när det kommer någon till bordet som inte kan svenska. Det svenska språket används för i stort sätt all internkommunikation både skriftligt och muntligt. Detta gäller inte minst för de många detaljerade tekniska diskussionerna framför skrivtavlan eller datorns bildskärm.

Svenskan är ett språk som är utmärkt lämpat för teknik och vetenskap. En anledning till detta är ordförrådet och historiken. Många av de allra största grundstenarna till nutidens vetenskap och teknik består av tankestrukturer som ursprungligen utvecklades på svenska. Några kända namn bland dem som formulerade sina tankar på svenska är Linné, Arrhenius, Berzelius, Celcius, och Ångström samt banbrytande ingenjörer och företagare som Enoch Thulin och Alfred Nobel.

Många svenska politiker, samt stora makthavare i näringslivet och utbildningsväsendet verkar ofta alltför angelägna om att förkasta svenskan. De agerar som om språket var något irrelevant, eller bara dekorativt. Landets stora, världskända företag, som för blott några år sedan var helsvenska organisationer, håller nu på omvandlas med rasande fart till rotlösa globala ”brands” med en hastigt påklistrad språkdräkt på engelska. Den handlingen, tycker jag, är likartad med grovt förräderi, ett slags nationellt självmord initierat från samhällets högsta nivåer.

Jag hävdar att av Sveriges alla naturliga tillgångar är det svenska språket den mest grundläggande och den som är av störst ekonomisk betydelse. Jag tänker på några ord av J.M.G. le Clezio i hans nobelföreläsning från 2007: ”Dans la forêt des paradoxes”, ”I paradoxernas skog”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

”Le langage est l’invention la plus extraordinaire de l’humanité, celle qui précède tout, partage tout. Sans le langage, pas de sciences, pas de technique, pas de lois, pas d’art, pas d’amour. Mais cette invention,
sans l’apport des locuteurs, devient virtuelle. Elle peut s’anémier, se réduire, disparaître.” (mp3 audio)

”… Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt dess beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek. Men utan de talandes hjälp blir språket virtuellt. Det kan förlora sin must, utarmas och dö ut. …”

Observera: Språket är inte bara till för sagor, dikter och lite löst snack vid fikabordet. Sveriges rikes lagar är skrivna på svenska. Allt som sker inom det svenska rättsväsendet genomförs på svenska. Och likaså vår främsta kulturella dialog, både högkultur och populärkultur. Allt från Strindberg och Stagnelius till ”Kvarteret Skatan” och ”På spåret”, texter av Feven, Timbuktu och Lars Winnerbäck och mycket annat är förstås på svenska. Språket är grunden till lagen, samhället, kulturen och själva livet. Det vet alla.

Men en sak som verkar försummas i allt som skrivs om det svenska språket och språkpolitiken är att svenskan är för svensk nationalekonomi vad marken och älvarna är för skogarna. Grunden till alla våra stora industrier består av levande kunskaper som skapades, skrevs och verkställdes på det svenska språket. Kolla gärna historien om Ericsson, Saab, Volvo, Vattenfall, SKF, ABB, Sandvik, till och med H&M. Ända fram till 1990-talet var de tekniska och ekonomiska underlagen i alla dessa företag nästan helt på svenska. Utan det svenska språket skulle det moderna, industriella Sverige aldrig någonsin ha blivit till.

Alla som har svenska som modersmål och nästan alla som har adopterat svenska som vardagsspråk har lättast att arbeta och samarbeta på svenska. För de flesta är det påtagligt hindrande att handskas med engelska. Det är det svenska språket som håller landet i drift och som håller landet samman. Språkets betydelse för folket samt dess funktionella och ekonomiska värde kan aldrig överskattas. Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.

Man hör jämt de hemmablindas mantra att vi måste ”globalisera” för att överleva och att därför måste alla vänja sig vid att kommunicera på någon ungefärlig engelska. Men detta är en lögn jag vägrar att förstå. Som en skämd frukt är det en fara som inte ens ska beröra läpparna.

Med all mediateknik i nutiden är det mer tydligt än någonsin att jordens språk är mångfaldiga. Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är. Med varje språk som dör ut försvinner inte bara dess sagor och sånger utan även dess särartade tankar och minnen, levande kunskaper som kan leda oss till nytt vetande och ny vishet. I vissa språk kan finnas unika tankegångar som kan leda oss in i en hållbar framtid på jorden, som kan avslöja våra färdvägar bland stjärnorna. Språkens mångfald är såsom naturens inte någonting besvärligt som jämt måste utplånas och likriktas. Diversiteten uppstår från naturlagar och det lönar sig att studera hur man kan dra nytta av den.

Sedan antiken har språk varit ett avgörande medel i internationell handel. Tack vare Sveriges öppna invandringspolitik har alla våra inhemska företag en resurs av högutbildade svensktalande medborgare som har andra språk som modersmål, till exempel arabiska, bengali, hindi, kinesiska, koreanska, japanska, farsi, franska, spanska, thai … till och med engelska. Och det är för den delen inte bara de högutbildade som är av värde. Ekonomin kan förstärkas med hjälp av alla som har kontakter med sina hemspråk, ursprungskulturer och ursprungsländer. Med detta har Sverige ett världsunikt försprång.

Det är nog Sveriges invandrargrupper som är garanter för att det svenska språket inte raderas från landet. Jag får känslan ibland att det bara är vi som uppskattar språkets värde och nytta. Jag är säker på att om dagens inhemska studenter kunde välja språk på sina utbildningar skulle de flesta välja svenska. Likaså skulle de som arbetar inom svenska företag helst skriva och läsa på svenska. Att så många tvingas att kommunicera på stapplande engelska är troligen en av de största och minst uppmärksammade faktorerna som påverkar den svenska ekonomin negativt. Detta är ett fel som både snabbt och lätt kan åtgärdas.

Svenskan är sannerligen ett underbart språk: ett språk att äga, älska och ärva. Låt oss göra så.


Foto augusti 2008: Saab J35 Draken (ca 1970) Mannaminne // Hällristningar(ca 2000 fKr) Näsåker

Tagged with:
Okt 31

Allhelgonahelg i Norra kyrkogården, Solna. Bilden är från 2007 och togs digitalt (Minolta A200 med stativ. Bildhantering i GIMP). Det finns alltså ingen fysisk filmruta som vittnar om just detta ögonblicket, bara en matris siffror (se 20 augusti). Men jag har järnkoll på datum och tidpunkt och den här något suddiga, reducerade kopian som kommer att sändas över hela den uppkopplade världen. På det viset har bilden blivit odödlig. Åtminstone kommer det sannolikt finnas kopior någonstans i världen så länge det finns datorer på jorden. Eftersom filformatet, JPEG, är en öppen standard och definitionen finns att läsa på ett enormt antal ställen, är det nästan säkert att matrisen kommer att kunna läsas som bild in i den oändliga framtiden. Eller, åtminstone så länge det finns datorer på jorden och människor som kan se på bilderna.

Konstigt. Meningen jag skrev nyss klingar som slutet av den mest kända Shakespeare sonetten, nr 18, ”Shall I compare thee to a summers day” I avslutningen av dikten finns dessa rader.

But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou ow’st
Nor shall death brag thou wandrest in his shade
When in eternal lines to time thou grow’st
So long as men can breath and eyes can see
So long lives this and this gives life to thee.
Men Din eviga sommar skall ej blekna
eller förlora ägande av den skönhet du skänkte
ej heller ska döden skryta med att du vandrar i hans skugga
när i eviga rader du mot tiden växer
Så länge människor kan andas och ögon kan se
så länge lever detta och detta ger liv till dig.
(egen översättning)

I min tolkning refererar sista radens ”this” till själva dikten. Diktens struktur av ord, ger liv till den älskade i en evig framtid, så länge det finns levande som kan läsa den. En dikt som denna har en viss liknelse till en digital bild. Orden representerar bilder, sinnesintryck och känslor, erfarenheter och livet själv. Samtidigt är orden representerade av en finit mängd tecken och ordnade inom ett bestämd versmått. Den är kompakt och kan lätt kopieras utan ändring. En bild representerad av en matris heltal i ett bestämt format har samma egenskaper. Det som ger liv till bilden och dikten är dock inte bara form och teknik, utan de som betraktar och uppskattar konsten.

Enligt senaste statistiken från Google har den här webbsidan just nu bara 500 besökare per dygn men det blir nog ändå ganska många som ser bilderna och många kopior som sprids, som droppar i de digitala haven. Om jag försvinner, finns de kvar, såsom mina saker och människorna som känner mig, som har sett mig, minns mig. Den digitala avbildningen är blott ett av många spår av min existens och kanske inte det mest varaktiga.

Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda, en tid för släkten att samlas, en tid av reflektion, av vemod och fred. Traditionen finns inte kvar i England, förutom som en del av kyrkokalendern. Och såsom här är kyrkorna för det mesta tomma. Av dem jag saknar, som jag sörjer, finns ingen i kyrkogårdarna häromkring. Men jag ska gå ut och vandra och se på lyktorna och de som tänder dem och jag ska låta mina minnen spela upp i mig. Minnen som är förstärkta av foton och minnen som bärs endast i min kropp. Ni som känner mig vet vilka jag minnas nu. Vi kan väl låta den odödliga skaldens ord hålla oss samman.

So long as men can breathe and eyes can see
so long lives this and this gives life to thee.

Tagged with:
Okt 25

Det är söndagsmorgon och jag grubblar över något jag gjorde i veckan, en händelse som för mig var nästan lika stötande som första gången jag medvetet dödade ett vilt djur, eller mer exakt en duva. Jag kommer nog aldrig glömma hur den föll, dunsande mot grenen av det stora päronträdet, hur den låg på gräset, nacken blodig och bruten, näbben öppen och vingarna flaxande som i ett epileptiskt anfall. Och sedan i stillheten, det öppna ögat, en svart glaspärla som stirrade uppåt mot mig. Speglat i det döda fågelögat var en rädd tonårspojke, med sin farfars luftgevär i handen. Det var jag, en morgon i maj, Shropshire, England, 1973. Jag minns att geväret var en BSA 0.22 med teleskopsikte.

I tisdags råkade jag bestiga en liknande tröskel av förstörelse. Den här gången var det inget djur jag hade slaktat utan några gamla, sovande maskiner: en teveapparat, ett par högtalare, ett stereokassettdäck och en scanner. Alla var i bra skick och helt användbara men jag slängde dem i en container för elektronikskrot på närmaste återvinningscentral (ÅVC). Att förstöra fungerande och användbara maskiner är egentligen emot mina principer. Att medvetet ta sönder och kassera en sak som människor har konstruerat och skapat med sina händer är som att förstöra liv, eller åtminstone en del av livet. Men ibland blir man tvungen att döda och förstöra. Man har inte så mycket att välja på. För dessa maskiner hade jag ingen användning längre. Inte heller kunde jag hitta någon annan som vill ha dem. Jag hade annonserat på ”blocket” och kollat hos Myrorna men det gick inte ens att ge bort sakerna. Jag är säker på att det någonstans i världen finns någon som glatt skulle ta emot dem och använda dem i åratal. Men trots dagens avancerade datorbaserade logistik och kommunikationer var det helt omöjligt för dessa varor att nå dem. Här i världens modernaste land fanns definitivt inga hem för dessa fyra maskiner. Var och en hade blivit obselet och lokalt värdelös, en belastning.

En närmare inspektion av varorna ifråga.

  • TV, Telefunken, tillverkad i DDR ca 1985 ”jag minns att mormor en gång hade en sådan”
    - ersatt av en 32 tums LCD-TV med HDMI etc
  • Stereohögtalare, Phillips, ca 1990, medelmåttig kvalitet, ärvdes 2007
    - aldrig använda
  • Kassettdäck, ca 1985, AKAI, silver, med analog VU meter och intag för mikrofon
    - knappt använt sedan 2001, ersatt av digital inspelningsutrustning
  • Flatbed Scanner, Mikrotec E6, SCSI
    - ersatt av en mycket mindre USB-baserad modell, SCSI stöds inte av nya datorer

Genom att bli av med dessa maskiner vann jag en dryg kubikmeter utrymme i förrådet, där jag vill ställa några arkivskåp och bokhyllor. Det jag har gjort med de gamla grejerna är ju helt okej. Jag kan ursäkta mig och deras eventuella användare med att jag hade inget val. Hade jag sett en separat container för fungerande, levande, elektronik då hade jag försiktigt ställt in grejerna där. Men här finns inget sätt att skänka bort gamla maskiner till människor som skulle kunna använda dem. Det verkar finnas ytterst få aktörer som sysslar med återanvänding av produkter överhuvudtaget. Kanske är det numera bara återvinning av materiel som kan drivas lönsamt.

Jag vet inte vad som händer med elektronikskrot i Sverige. Förmodligen säljs avfallet vidare och slutligen fraktas det till något fattigt land där människor arbeta för hand, t ex med att smälta ner kretskort för att utvinna koppar och bly. Kanhända att några av dessa grejor överlever resan och någon därborta lyckas hitta sakerna som ännu går att använda. Jag läste att Greenpeace hade monterat en GPS tracker i en gammal TV och bevakat dess färd, ända till en basar någonstans i Afrika. Sådant kan hända ibland.

Visst är det synd att vi inte har några kanaler för att skicka bort hela, fungerande varor. Men det är bara ett exempel på slöseri med användbara föremål. I stället för återanvändning hanteras sådant ‘avfall’ oftast genom grov återvinning av material. Att återanvända saker är givetvis mycket skonsammare mot miljön. Men tyvärr verkar ingen ens försöka konstruera produkter och tjänster enligt denna enkla principen. Regeln som gäller är snarare, ‘slit och släng’ och ‘allt ska bytas ut’, för det är så dagens ekonomiska maskineri rullar. Samtidigt är det precis sådant kortsiktigt tänkande som är största hotet mot livet på jorden. Global uppvärming är bara ett kännetecken på slösaktiga och icke hållbara samhällen. Andra är kemiska föroreningar, miljöförstörelse och utarmning av materiella resurser. Kunde industriell utveckling inriktas mot tillverkning av mer bestående varor, t ex elektronik som går att meka med och fixa, då skulle kanske världens resurser räcka till. Men det skulle kräva en stor ändring i människans uppfattning om vad det innebär att köpa, äga och slänga sina prylar.

En sak jag läste nyligen gav mig en smula hopp att kanske några av nutidens konstruktörer och tillverkare går mot mer hållbara tider. Det var hos ett välkänt möbelhus i Barkaby, bland skyltningen för deras sortiment av formgivaren Anika Reuterswärd. Dessa varor annonserades stolt som ”Möbler att äga, älska och ärva” Bra gjort, säger jag. Det köper vi. Låt bara samma motiv tillämpas av alla industrier och vi kan komma en bra bit på väg mot ett hållbart samhälle. Låt oss bygga saker som håller, maskiner som går att reparera, varor man kan vara stolt att äga länge, och som kan användas i generationer. Utövar man bara sådana principer och miljömässigt det borde ordna sig med det mesta. Teknik att äga, älska och ärva. Med sådant kan finnas en framtid för människan. Kanske.

Tagged with:
Aug 20


Som nämndes för tre veckor sedan var jag ute och vandrade på Vindelfjäll. Tidigare, i juni, hade jag köpt en kompakt ‘analog’ kamera, en Minox GT35, vass, lätt och smidig, en åttiotalsklassiker. Jag ville prova att vara ifrån digital teknik ett tag, återuppleva känslan av ‘vanlig’ film och få några riktiga diabilder från turen. Man kan kalla det för nostalgi kanske. Men det finns en grundläggande olikhet mellan film och den digitala bilden. Det handlar om ‘originalen’. När jag tar fram en av mina diabilder vet jag att just den lilla rutan av film jag har i handen, hade jag i min kamera när bilden skapades. Filmrutan jag tittar på var fysiskt närvarande, absorberade och fångade intrycket av ljuset. Såsom intrycket på mina ögon och mitt minne är det fysiskt unikt. Något värdefullt och skört.

Till exempel, jag har i min ägo några diabilder från juli 1983, från en cykeltur på grekiska fastlandet. En bild visar några getter på en äng vid berget Kalidromos. Det är tidig morgon. Natten innan hade jag sovit ute under stjärnorna och jag vaknade av ljudet från getbjällror och djuren betande i gräset omkring mig. Jag tog fram min kamera, en Pentax MX, fokuserade, ställde in och tryckte av. För några millisekunder exponerades filmen och bilden ristades i ett osynligt mönster av kemiskt ändrat material. Några veckor senare fick jag tillbaka samma film där bilden hade ‘målats in’ av framkallningsprocessen. Då var jag tjugofyra år gammal och hade ett studentrum i en liten by utanför Southampton. En kväll i april 2005 visade jag upp bilderna här hemma i Solna. De var alltså precis samma små plastrutor som var med mig, just den morgonen, där bland getterna på ängen. Ljuset strålade i på motsats riktning genom filmen och bilden fokuserades på duken. Scenen återskapades från precis samma filmruta som fångade bilden. Att se den igen efter en så lång tid blev inspirationen för texten Vintergatan (fd Skrivarsidan).

Det finns en viss magi med diabilder och negativ, precis som med ett handskrivet manus. Det är något primitivt, som att titta ner på marken och se spåren av ett djur, eller att känna på urgamla tecken ristade i sten. Den känslan och den fysiska närheten finns inte tillgänglig i den digitala domänen.

Med tanken om ‘originalen’ är det den fysiska kontinuiteten som är avgörande. Med analog fotografering och fotokemisk teknik, film, finns ett bestående original: en diabild, negativ eller polaroid. Med den digitala bilden, som består av en matris av siffror, som kan kopieras oändligt utan påverkan är källan varken entydig eller bestående. Den digitala bilden och den exponerade filmen är bildformer med fundamentalt olika koppling till den fysikaliska världen.

Med en digital kamera, visst finns en ‘original’ fil som skapas när man tryckar på slutarknappen, men det är en kopia av siffermatrisen som överförs från den ljuskänsliga komponenten som fångar bilden till kamerans internminne. Kopian är perfekt endast om bilden sparas i kamerans RAW format, inte det komprimerade JPEG formatet som oftast används. Men det hör inte till saken. Den digitala bilden bärs inte av ett föremål som var närvarande och deltagande i scenen.

Spelar det någon roll då, allt detta om originalen? Om man ska bli en stor konstnär och sälja sina bilder, jovisst. Originalen är alltid eftertraktade, om konstnären är känd. Originalen är viktiga om man är sentimental eller religiös. Då vill man samla objekt förknippade med något heligt eller är av stor historiskt betydelse. Men vi lever i en tid där sådana fysiska anknytningar inte längre betraktas som något värdefullt. Vanligtvis är den perfekta digitala skapelsen av högre värde än originalen. Vem vill handskas med några dammiga diabilder när de kan få den perfekta, retoucherade digitala bilden? För kommande generationer hör film och negativ till det förflutna. Till och med sentimentala femtiotalister som jag föredrar att fota digitalt, för det mesta.

En hel kväll satt jag och skannade in mina diabilder från sommarens fjälltur och resultaten var inte imponerande. Filmskannern jag köpte för tre år sedan, en Plustek OpticFilm 7200, har fast fokus och saknar andra finesser som behövs för finare hantverk. Men jag bjuder på tre bilder från turen. Inte bilderna som var med på resan förstås. Originalen kan inte delas med världen såsom dessa matriser.

Tagged with:
Jul 11

Vindellfjäll 2007
Den här bilden tog jag en kväll i augusti 2007. I år åker jag dit igen och den här gången blir det en tur på östra sidan av Tärnasjön. Någon gång under närmaste veckorna kommer jag resa tältet någonstans nära toppen som syns i fjärran. Vid dessa bredgrader gäller det att njuta av sommaren och ljuset medan det finns. Att sitta inne så här års och pyssla med webbsidor och dylikt känns känns som att kasta bort mitt liv, timme för timme. Så, dags att sluta med allt sådant och packa ryggsäcken.

Tagged with:
preload preload preload